Bättre sent än aldrig: jag måste svara på krönikan som Pelle Lindblom skrev i NSD den 3 april. Han skrev ett svar på de reaktioner han fått på sin tidigare krönika om boken Förstagluttarna.
Lindbloms gestaltning genom exemplet med "den osynliga rosa elefanten som står i korridoren" tycker jag känns väldigt oberättigad och mer som en typ av härskarteknik. Med rosa elefanten-retoriken förkastas mina argument som något hitte-på och någonting jag skulle inbilla mig, ungefär. För är det verkligen så att någonting inte kan finnas i verkligheten när inte den breda massan ser det för tillfället, eller när Pelle Lindblom själv inte ser det?
Var det samma med rasismen förr i världen, då till exempel klart mycket mer rasistiskt ansågs lämpligt att säga om bland annat svarta människor? Eller det här med könsroller, att vi faktiskt fostrar våra barn till att bli Flickor™ och Pojkar™, beroende på vad de har mellan benen? De som argumenterade emot det då, var det så att de också såg "rosa elefanter" som sedan blev helt självklart för de flesta? Normalisering finns ju trots allt och gör så att vissa saker i samhället "syns" eller förstås sämre, hur illa det än låter.
Ett annat väldigt träffande och aktuellt exempel är diskrimineringen och föraktet mot tjocka människor (kolla bara på TV-programmet "Biggest Loser" - tro, hopp och kärleks reklamaffischer just nu). Den subtila sexismen kanske inte syns för den stora allmänheten just nu, men den kanske gör det snart.
Jag var själv en så kallad "icke seende" förut. Jag tyckte aldrig den sexism jag ser nu var upprörande då, för jag förstod inte att det var sexism jag såg, när det var så vanligt. Det var helt enkelt bara så att jag trodde världen såg ut på det sättet, eller måste se ut så.
Så till skillnad från vad Lindblom påstår, tycker inte jag att jag diskvalificerar honom från att se sexismen och kvinnoförtrycket. Jag ser inte ner på någon överhuvudtaget för att hen (han eller hon, red. anm.) inte ser eller förstår dessa två saker just nu. Alla kan ju börja se eller förstå dem. Precis som jag gjorde.
Och för att avsluta det hela, nej - nyfikenhet är inte sexism. Precis som att tala om kvinnobröst inte heller är det. Det handlar om hur man talar om det.