Språkpolis? Inte jag. Uppfinningsrikedom och nyskapande tänk i grammatiken är verkligen inte alls främmande för mig, tvärtom. Genom åren har jag ofta fått kritik av recensenter för att dels inte följa bruket av att använda stor bokstav i början av meningar, dels för att använda obegripliga nyskapelser till ord, och också för att rådbråka den svenska grammatiken. Någon skrev till och med att min svenska lät som ett slags tyska. Nå, kanske det är de norrbottniska idiomen som slår igenom, vem vet.
Tyska är nu inte det språk som påverkar det svenska språket mest nu, utan det handlar om engelska, både brittisk och amerikansk. Påverkan har ju skett främst via populärkulturen, i en process som pågått sedan, tja, radion började sprida pop- och rockmusik. Alltså åtminstone sedan 60-talet. Vilket låter bättre, ”She loves you, yeah, yeah, yeah”, eller ”Hon älskar dig, ja, ja, ja.”? Engelskan har smidiga vokaler och en satsmelodi som med en påfallande lätthet binder ihop text med musik.
De engelska, eller snarast de amerikanska idiomen har en påfallande förmåga att fastna i hjärnans språkcentrum. Ta bara ett sådant uttryck som "Oh, my god", som ett litet exempel. Den flod av framförallt amerikansk populärkultur som impregnerat det svenska tittandet och lyssnandet kan liknas vid en hjärntvätt. Språkljuden nöter och bränner sig fast i synapserna, skriver över mindre använda mönster, till exempel svenska. Resultatet är att små barn lär sig engelska väldigt snabbt. Eller att man tycker att amerikansk engelska är ett bekvämare språkmedium att skriva texter på än svenska. Men också att svenska språket förändras, inte bara genom lånord, utan även grammatiken. Jag ser detta i texter från deltagare i Kreativt skrivande på LTU, hur till exempel ordningen på satserna i en mening avspeglar amerikansk engelska. Och anglicismer som att ”spendera tid” orkar jag knappt ens längre påpeka för studenterna att det är just en anglicism.
Och vem kan hindra den utvecklingen? Svenskan är inte det första språk som varit föremål för påverkan. Engelskan i sig är ju ett konglomerat av en kvardröjande droppe keltiska, en invasiv dusch latin, några deciliter germanska språk och en icke föraktlig del urskandinaviska. Ett slags pidginspråk, med andra ord. Oh my God.
Språk är det som brukarna formar, utifrån sin användning. Därför ligger alltid grammatikorna och språkpoliserna steget efter språkanvändarna.