I "Chow Chows" början ställs läsaren inför tre gula fyrkanter, de första dikterna heter så "Gula fyrkanter I", II och III. De förändras, den första dikten består främst av substantiv medan den andra snarare skapar upplevelsen av en händelse. Men det som förenar dem är att läsaren, om den litar på titeln, försöker se gula fyrkanter där de vid första anblicken inte finns. Men läsaren kan också låta bli denna övning och sortera bort det som inte tycks höra hemma i kategorin och därmed undergräva inramningens makt. Hur en än väljer att göra så fungerar dikterna som en störning i de slentrianmässiga associationerna och väcker något till liv.
Att läsa hela diktsamlingen är att kastas in i något livfullt, allt är i ständig rörelse. Orden brottas, sammanfogas och tar plats, ibland på bekostnad av varandra. Här finns också tydliga kopplingar till Hallbergs tidigare poesi så som bland annat "Colosseum, Kolosseum" (2010) och "Ljusgrönt och aska" (2014), inte bara genom Hallbergs pricksäkra och lekfulla språk utan även genom det våldsamma som tycks finnas i allt, liksom växlingen mellan det tunga och lätta. Som i dikten Till Judith som börjar:
två veckor upp och sex veckor nedmamman i badkaretsom dottern fannoch döden dödendet gör vi inte!
Sen vänder dikten, åtminstone delvis, och istället dyker hesa skratt och nyklippt hår upp. Men trots övergången finns döden och smärtan ändå kvar, nästan än tydligare just på grund av den snabba vändningen.
På ett annat ställe står det:
Smärtan tar två vägar. En som gör vit och lätt.Blixt, sken, kniv.En annan samlar tung grå inne-i.De två ska inte mötas.
Ändå är det just mötas de på något märkligt vis gör. Även om det ljusa lätta har en tendens att ta över, skriva över det gråa tunga med sin lekfullhet, så närvarar det gråa tunga likväl. Från det tyngsta till den grå vardagen. Som i de åtta kärlekssonnetterna, en sonettkrans avbruten på mitten som befolkas av namn som Silvana Imam, Beatrice Eli, Linda Pira och Seynabo Sey m fl. Men det sällskap som diktjaget söker i dem är inte tröst utan istället:
Jag vill kraften
i Gnučči brännbollsträ. Glad och stark. Det fräna
Återkommande är också gränsen eller snarare ett kraftfullt utvidgande av den. På ett sälle står det:
/Hon är förälskad, därför samhällsfarlig/.
och ett annat:
Och de stora händernanär jag får hålla i något, ta tag i materialet.
Händerna utvidgas och blir större genom att beröra något/någon annan, på samma sätt som jaget behöver andra för att nå kraft. Blixtrande överskrids gränserna även textmässigt som i URKUND där porr och sömnadsinstruktioner, fältflora och vapenbeskrivningar sätts samman för att förflytta gränsen än längre. I den sista dikten Havets stjärnor har diktsamlingen av orden förts till en sorts slutpunkt för det blixtrande våldet. Hur, går jag inte in på här men det är mångbottnat obehaglig. Gränsförskjutning tycks även hela tiden vara dubbel. På ett annat ställe läser jag:
och ett väldigt sken omkringatt kraftfältet skall spänna ut en gränsjo man kan sväva i detmen fångas inne också
Chow tros antingen vara pidginkinesiska och betyda mat eller vara pidginengelska och betyda krimskrams. Upprepat två gånger är det är också namnet på en hundras ursprungligen från Kina men framavlad och rasbestämd i England. Hundrasen tros ha fått sitt namn för att den, förutom att den gjort människan sällskap genom århundraden, åts. Det är denna dubbelhet, sällskapet/överskridande av jaget och våldet/ätandet, att livnära sig på andra, som jag tycker mig ana i den smutsiga och stilfulla diktsamlingen Chow Chow.