Paulo Coelho som litterär person behöver väl knappast någon presentation. Säger man ”Alkemisten” så vet nog de flesta vem författaren är. Skulle man händelsevis vara sugen på en självbiografisk skildring från författarens ungdom, en ”pre-quel” och bakgrund till Coelhos liv, och även ett tidsdokument från en väl narraterad period i generationsväxlingens 1960-tal, ja, då kan man läsa ”Hippie”.
Skildringen skiljer sig egentligen inte på några väsentliga sätt från samma livsresor av andligt och fysiskt slag som många, många ungdomar gjorde på 60-talet och en bit in på 70-talet. Man ska ogilla sitt eget hemland, vurma för ”något annat”, tro att ”frihet” finns ”någon annanstans”, och givetvis också gilla det fria utnyttjandet av droger. Visst handlade det mycket om att flumma runt, leva på ingenting eller på någon annan, och idolisera andra kulturer än ens egen.
Coelho enrollerar sig rätt entusiastiskt i denna barfotaarmé av ungdomar, som förflyttar sig med samma målmedvetenhet som på folkvandringstiden. I bokens inledning finns en karta över berättarens förflyttningar, precis som i fantasyböcker, och målet eller slutpunkten blir Katmandu. Alla verkar tro att det är bara just de som fått veta hemligheten: pst, ta den där bussen, pst, res dit, pst res inte dit. Alla vill vara den initierade. Och man tänker spontant att denna gigantiska mass-suggestion som den eskapistiska ungdomsrörelsen vid denna tid tog till sig kanske skulle ha fått än större proportion om internet funnits då.
Jag är osäker på om Coelho raljerar eller ironiserar över jagets resa i denna autofiktiva färd mot ”hemligheten”. Det känns som om författaren vill visa vilka universella pekpinnar och vinkar han fick, i till synes vardagliga eller generella händelser, som till exempel i mötena med Clara. Och då känns det också som efterkonstruktioner. Den vise Coelho analyserar det han ”då inte visste försiggick”, utifrån ett andligt mål som han då uppenbarligen sett tydligare förr än i senare böcker.
Efterkonstruktion, med andra ord. Samtidigt är den efterkonstruktionen luddigt uttryckt. Man får egentligen inte veta vad hela färden ledde till, sett ur det andliga målets synpunkt. Och så brukar det ju vara med den absoluta majoriteten av moderna pilgrimsböcker jag läst. Sökaren letar och letar, men läsaren får aldrig veta annat än att sökaren nu hittat det man sökte, och att läsaren borde göra sammalunda.
Universums hemlighet är svår att komprimera i form av en road-movie, även om det kollektiva narrativet om den rebelliska ungdomen som beger sig ut på en färd, mer arketypisk än Buddha, har stor litterär genomslagskraft. Hur många böcker med liknande tema ska man behöva läsa innan man faktiskt får veta ”hemligheten”? Det har jag undrat länge.
Som tidsdokument, och som kringfakta runt Coelho är boken givetvis en pusselbit. Men leta inte efter da Vinci-koden. Den finns inte här.
Maria Vedin