Fem ivriga hundar rusar emot mig och fotograf Petra Isaksson när dörren till det lilla röda huset på Kronanområdet öppnas. Här delar Isabella Röger hundträningslokal med en kollega och hennes hundar välkomnar oss med gälla skall och nosar nyfiket på våra kläder. Trots att de är en flock på fem hundar är det inget röj i lokalen utan de lyder uppmärksamt Isabellas kommandon.
Sedan två år tillbaka driver Isabella det egna företaget Röger Hundtjänst där hon håller i både kurser och privatträningar. Samtidigt jobbar hon på hunddagis och utbildar sig till hundpsykolog. Mycket att göra alltså, och en livsstil som kräver mycket kraft och energi.
– I och med att jag har varit sjuk i så många år känns det som att jag har så mycket att ta igen.
För femton år sedan låg Isabella på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg efter att ha genomgått en hjärttransplantation och var totalt förlamad. Det började med att hon som trettonåring drabbades av så allvarlig yrsel att hon fick sluta skolan en period.
– Jag fick hemundervisning. Det kom inte tillräckligt med syre till hjärnan.
Efter flera läkarundersökningar fick hon remiss till Akademiska sjukhuset i Uppsala där hon fick diagnosen hypertrofisk kardiomyopati och som 21-åring fick hon ett nytt hjärta.
– Jag hade bara tur med hjärtat, att jag fick det.
Hennes dotter Emilia, som var två år vid tiden för Isabellas hjärttransplantation, var med sin mamma på sjukhuset. Den tiden har även förevigats i bilder som Isabellas mamma tagit.
– Fast jag låg i respirator var hon med. Hon gick på dagis i Göteborg för jag låg där i över ett halvår. Jag var totalt förlamad och kunde inte röra en fena. Läkaren sa till mig att du kommer inte att kunna köra bil igen för jag hade droppfot, den hängde. Och du vet, säger någon ”du kommer inte ...” till mig, då är det kört, säger Isabella och skrattar.
Bilderna visar Isabella i en sjukhussäng med slangar kopplade till kroppen och hur hon tränar för att lära sig gå igen.
Under denna tid gick även hennes man Tommy bort i sviterna av sjukdomen ALS. Året efter, 2002, konstaterade läkarna att hon behövde nya njurar eftersom hjärtmedicinen som hon behövde ta hade gett henne sådana biverkningar att njurarna hade slagits ut.
I tre och ett halvt år gick hon på dialys på Sunderbyns sjukhus. Hennes njurar fungerade inte alls och de mätte mängden vätska hon fick dricka varje dag.
– Vägde man 49 drog de ner en till 47. De kollade vikten. Det var inte fett utan vätska i och med att du inte kissar när du går på dialys, säger hon och berättar att hon ”mådde skit” efteråt.
2005 fick hon en ny njure. Tillfrisknandet efter hjärttransplantationen tog ett år men redan dagen efter att hon hade fått sin nya njure ville läkarna att hon skulle kliva upp och gå.
– Man måste ju upp och röra sig för att få igång dem, säger hon och uppmanar sedan Kentucky, som gärna vill gå upp på bordet, att sitta kvar i soffan.
Hon berättar konstaterande om det hon genomgått och utstrålar både lugn och styrka där hon sitter med lilla Bailey i knäet. I vintras fick hon ytterligare en diagnos, Danons sjukdom som i Isabellas fall innebär muskelsvaghet och sämre syn. Det var när Isabellas DNA skickades på analys till Oxford i England, för att de ville förebygga att dottern Emilia, som Isabella säger, ”inte ska gå igenom samma helvete som jag har gjort”, som läkarteamet på Norrlands universitetssjukhus kunde konstatera att Isabella hade diagnosen.
– Det var det vi inte fattat, varför mina ben varken blir muskulösare eller tjockare. Nu har vi fått svar på det. De såg på mitt DNA att det är det här jag har.
Hur mår du nu?
– Jag mår inte hundra bra. Jag är benskör från medicinerna och tandköttet sväller ju, det är bieffekter. Men jag klagar inte. Jag njuter varje gång jag kissar. Snacka om att uppskatta något som andra inte ens tänker på.
Hur hon mår nu inte går att jämföra med hur hon mådde tidigare, berättar hon.
– Jag gick max fem meter med rollator innan hjärttransplantationen. Spydde upp allting, kunde sitta och prata och så bara somna.
Men i nästa sekund spricker hon upp i ett leende.
– Och så har man en sådan livsglädje. Förstår du hur man uppskattar livet. En liten skitgrej blir jättestor och att ha det här, sitt eget. Det är litet men jättefint härute. Det är riktigt kul.
Det har hänt mycket på kort tid. Hur har du mäktat med allt?
– Det är som om det har varit en film, som om det inte handlat om mig. Sedan har jag satt upp mål att komma fram, till exempel att lära mig röra ett finger, att lyfta en plastmugg utan vatten i. Att kunna köra bil igen var verkligen ett mål för det älskar jag att göra, säger hon och berättar att båda hennes föräldrar också sporrat henne mycket.
– I Göteborg när jag var så där dålig hade jag nästan gett upp. Mamma var med mig där hela tiden, vi har bråkat, tro mig, men hon har aldrig gett upp. Och så givetvis hade jag Emilia. Det var något att sträva efter, att få komma hem. Det var det viktiga, att komma hem, säger hon med eftertryck.
På väggen i träningslokalen hänger en whiteboard som är fulltecknad med inplanerade kurser. Intresset för hundar började med att hon tog hand om Felix, en omplaceringshund. Han var med henne när hon gick på dialys.
– Då satt han i trappen och väntade när taxin kom och när jag for satt han med mig. Det är tack vare honom som jag har varit ute och gått när jag var sjuk. Han har gett mig otroligt mycket. Det är ett stort stöd att ha hund när man är sjuk, säger Isabella.
Hon började träna med Felix, som då var en ganska besvärlig hund, fick kontakt med hundinstruktörer och det ledde till att hon själv började plugga till hundinstruktör i Stockholm. Nu har hon ett halvår kvar på sin utbildning till hundpsykolog.
Hennes fem hundar virvlar runt på golvet och mest är det nyförvärvet Alexa som busar, en arton veckors Bordercollie som Isabella skaffade för att hon ville ha en hund att tävla med.
– Jag frågade min lärare i Stockholm; tror du jag klarar en Bordercollie, för det är ju energi. Ja, men, sa hon, det är väl frågan om Bordercollien klarar dig, säger Isabella och skrattar.
– Då bestämde jag att nu köper vi en Border medan jag är ganska ung.
Hundarna är med henne på kurserna nästan varje dag men just nu finns det inga planer på att skaffa fler hundar. En av de framtidsplaner som hägrar är istället att åka till Chile för att få reda på mer om hennes biologiska föräldrar.
– Att åka till Chile är det största, att få jobba med det här och vara frisk, för det här är ju drömjobbet.