En septemberdag för två år sen satt jag tätt intill en barndomsvän på en parkbänk i Stockholm. Den var belägen på en höjd med vidsträckt utsikt över Mälaren. Luften var klar och krispig. Vi var båda något molokna, han dessutom lite bakfull. Min vän var kantstött och tom efter att under många år ha levt i sus och dus med fullt blås i storstadstempo från morgon till kväll samtidigt som jobbet dränerade honom på energi.
Där på bänken började vi varsamt vända på mentala stenar, funderade över vad som egentligen är värt någonting och pratade om vad öppna landskap och närhet till åldrande släktingar kan ha för betydelse för vår inre harmoni.
I det samhälle vi lever kretsar mycket kring individualism, personlig framgång och ändlösa renoveringsprojekt med fläckfria ytor. Dygnet runt pågår jakten på status, lycka och slimmade kroppar med egot som allenarådande kompass. Men jag tycker mig kunna skönja ett trendbrott i vardande.
Det mullrar kraftfullt i flera led. Tydliga tecken på det är starka feministiska rörelser, antirasistiska organisationer och rättighetskämpar som inte viker en tum i frågor som rör människohjärtan.
Det finns en tilltagande vilja att engagera sig, hjälpa till. Ett färskt exempel är den våldsamma skogsbranden i Västmanland som fick frivilliga att släppa allt. De strömmade till, upplät sina hem, jobbade dag och natt för att på alla upptänkliga sätt stötta djur och människor i nöd.
Nyligen skrev hundratals personer i en tråd på Facebook där en desperat småbarnsmamma bad om hjälp med att ta reda på isbjörnen Bosse, ett älskat gosedjur som glömts kvar på Arlanda sent en kväll och lämnat hennes dotter sömnlös och otröstlig. En man åtog sig att rädda Bosse och bar med sig honom på första morgonflyget mot Luleå. När en annan norrbottnisk barnfamilj blev hemlös efter en brand spreds omedelbara nödrop i sociala medier för att samla in leksaker och kläder. Och i nätverket Ett Luleå för alla engagerar sig tusentals personer i arbetet för en stad där du har rätt att vara den du är oavsett varifrån du kommer eller vem du älskar.
Det handlar om solidaritet och medmänsklighet, som inte kostar någonting och ger tusenfalt tillbaka.
Bengt Brülde som är lyckoforskare och docent i filosofi vänder sig emot synen på livet som ett individuellt projekt. Han menar att den som tycker om att arbeta för en bättre värld tillsammans med andra får ett meningsfullt – och sannolikt lyckligare liv. Inte kan alla vara moder Theresa eller Gandhi men Brüldes forskning visar att allt som gör oss mindre självcentrerade är bra för var och en. Jag tänker att det kanske börjar med en diffus inre röst som viskar om att kliva av tåget och välja en annan väg.
När individer gör halt, bryter mönster och gör medvetna val som pekar i en ny, mer innerlig riktning kan det sprida sig som ringar på vattnet och sätta större mekanismer i rörelse. I ett vidare perspektiv kan det nog göra världen lite varmare.
Min vän startade sin process där på parkbänken. Ett år senare sade han upp sig, bytte sitt förstahandskontrakt på Kungsholmen mot en lya med utsikt över
Bergnäsbron, packade sina grejer i en hyrbil, satte punkt och styrde norrut. Efter 17 år i Stockholm valde han bort karriärhets, statusjakt och ett ständigt pågående socialt brus för att vända hem till sina rötter och växla ner.
Personerna i helgens Duoreportage om säsongsjobbarna i Abisko gjorde något liknande. Det kräver mod att hoppa av karusellen i farten och styrka att våga lyssna till sin inre övertygelse, vilken det än må vara.
Beundransvärt och inspirerande, tycker jag.