Vi var i femårsåldern, när vi stängde in oss i lillköket på dagis. Jag, Pelle och Johan. De ville att vi skulle gå in där och ”böga”. Det gick ut på att en låg på mage på golvet och en annan satt grensle över vederbörande. Vi var fullt påklädda men det handlade nog om någon form av doktorslek 2.0. Om jag egentligen bara användes som förkläde när Pelle och Johan ville ”böga” förtäljer icke historien men det var i lillköket jag första gången kom i närheten av något som anspelade på homosexualitet.
En stor plump i mitt livsprotokoll är att jag en gång svek en vän på ett sätt som fortfarande får mig att kallsvettas. Att skriva om det är jobbigt. Han, vi kan kalla honom Per, hade varit min kompis ända sen vi var ettagluttar med sockiplast och gluggar mellan mjölktänderna. När andra killar bytte hockeybilder på Johan Strömwall och Matti Ruisma på skolgården hängde Per med tjejer, hoppade långhopprep och samlade på luktsudd. Ingen tyckte det var konstigt. Barn bryr sig inte om sånt. Kanske var vi tio år när han anförtrodde mig att han var förtjust i en pojke på skolan. Någonstans inom mig visste jag redan och det hade passerat med en axelryckning om det inte vore för att jag var kär i samma kille. Detaljerna har jag förträngt men i vad som förmodligen var ett försök att vinna egna pluspoäng berättade jag för vår gemensamma kärlek att Per var kär i honom. Jag minns det inte som att det ledde vare sig till ramaskrin eller mobbningsaktioner. I mitt huvud vevade vi vidare med våra hopprep. Pers version kanske är en annan. Hur ber man om förlåtelse för det oförlåtliga?
Ett par dagar innan studenten hände det igen. På en fest i ett av Luleås villaområden låste vi in oss på dass, jag och en bästis. Han hade packat väskan och gjorde sig redo att dra från stan i samma sekund vi ropade HURRA och höjde våra vita mössor mot skyn. Jag kände ångest inför att skolåren gled över i något stort och okänt. Han kunde knappt bärga sig tills han skulle få lämna Norrbotten och flytta till Stockholm för att få leva sitt liv som han ville. Vad jag frågade minns jag inte men hans svar är än i dag glasklart för oss båda:
– Men för att jag är så jävla bög.
Länge hade jag förstått. Ingen av oss hade berört det utan det fick komma när det var dags och det var det där och då, mitt i ölkissandet med bara två dagar kvar av gymnasiet. En befrielse för honom. En lättnad för mig. Hans förtroende gömde jag längst in i mitt hjärta.
I helgen hissas regnbågsflaggan (ej att jämföra med nazisternas svastika, som en toppslut KD-politiker gjorde) i Falkenberg, Göteborg och Luleå. Innan året är slut kommer över 30 Pridefestivaler att ha arrangerats i Sverige, för öppenhet, jämlikhet, stolthet och tolerans. Till dig som tycker det känns läskigt och främmande vill jag skicka en påminnelse om att det finns länder där människor fängslas, torteras och mördas på grund av sin sexuella läggning. Är det den värld du önskar dina barn, barnbarn och fellow bybor? Inte en enda av de unga, vitklädda som rusade ut i vuxenlivet i veckan ska behöva fly länet för att kunna flyga fritt.
Lämna dem ifred. Klockan 15 i dag avgår Prideparaden i Luleå. Om du tror på att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter – gå med.
Tjugu år har gått sedan toadörrn på villafesten slogs upp och lämnade garderobsdörren på vid gavel. Sedan dess har människor omkring mig kommit ut i strida strömmar. Hälften av mina närmaste vänner älskar någon av samma kön. Och jag älskar alla mina bögar och flator. Tack för att ni berikar mitt liv på så oerhört många sätt.