Jag älskar politisk korrekthet. Hur kan man inte älska politisk korrekthet? PK korrigerar falsarium, belyser inrotade vanföreställningar och drar lans för minoriteter samt de marginaliserade. Utan PK skulle vår värdighet rämna likt EU och Venedig under vikten av alla stulna rikedomar och idiotiskt våld som belastat vår historia i evigheter. PK är idag en folkrörelse likt nykterhetsrörelsen vid förra seklets första decennium, sprungen ur oumbärlighet och verksam för sans och balans i ett vacklande samhälle.
Gott så, men där nykterhetsrörelsen verkade nyktert bokstavligen har PK-rörelsen sedan en tid tillbaka brottats med en anabol steroidproblematik där dess kropp och lemmar expanderat i ett närmast psykotiskt manér. Symptomen är diversifierade men jag skulle vilja belysa det som för mig demaskerar ett problemkomplex vi bör beskåda och analysera utifrån och in.
Ad hominem argument, i folkmun personangrepp, har blivit mat och potatis för SD i sin strävan att nå 25 procent vid nästa val. Med detta i åtanke samt i affekt kan jag sakna det riktade samtalet som motvärn, där enskilda makthavare ställs till ansvar för dess handlingar och åsikter. Därför anser jag till exempel att Kent Ekeroth, som är en liten niokilosfjant, skall porträtteras som den lille niokilosfjant han är när han som ledamot för justitieutskottet och representant för ett av Sveriges största partier misshandlar svenska medborgare nattetid i huvudstaden. PK tillrättarvisar givetvis mig i detta fall då PK:s roll som världssamvete aktiveras. Jag blir mobbaren. Kent Ekeroth blir offret. Jag anser att detta är trams.
Att gissla och granska enskilda ekonomiska och politiska makthavare är nämligen en gammal delikatess, en säkerhetsventil i alla samhällen, känd sedan antiken. I diktaturer lever komik och satir farligt men i fungerande demokratier har den en given plats. Ett återkommande och hållbart argument för allehanda satir är att det är i sin ordning att sparka uppåt.
SD är bara en av många stora maktfaktorer i dag men jag vidhåller min rätt att, i salig EWK, Charles Philipons samt Jonathan Swifts anda, belysa det mörka med de verktyg jag anser lämpliga. Jag vill uppmuntra er till detsamma.
PK går av samma anledning inte under min radar. Där spår av sekterism detekteras bör vi som medborgare med omedelbar verkan ingripa nyktert i analys.
Frukten av PK:s avarter kan vi se i det nästan pornografiska intresset för konsensus, rädslan för konfrontation och kanske allvarligast av allt – bristen på humor. Vi måste kunna skratta åt oss själva för i skrattet finns självinsikt och analys. När plakatet blir större än tanken bör vi kontemplera över vår verksamhet.
Minns med värme en Eva Dahlgren-turné där en ung brilliant kvinnlig journalist på Expressen hyllade vår spelning men sågade mig för mitt bredbanta gubbjuckande med gitarren.
Vi skrattade stort och hjärtligt åt detta och hon hade en bra poäng. Ett personangrepp jag senare fick tillfälle att applådera personligen. Det hela slutade i ett trevligt samtal utan konsensuspornografi. Ingen blev kränkt. Ingen blev blockad. Alla var glada.