Du skrev många av Rekyls texter. Står du fortfarande för orden och innebörden?
– Ja, det mesta. Det finns väl någon låt som jag får en liten rodnad av. Det blir lite sentimentalt och distanslöst och är jobbigt att lyssna på. Det finns en låt som heter Blir det aldrig morgon, den är inte dålig men den känns lite kladdig.
Vad är det i texterna du fortfarande står för?
– Det är förhållningssättet till samhället och människor. Vi skrev inte så jättemånga uttalat politiska låtar. Det är därför som många av dem fortfarande håller. De är skrivna utifrån någon slags humanism och just det här att man ska hålla ihop. Samhället var ju tydligare då. Man visste att det fanns gott och ont, det var lättare att hitta vänner och fiender. Det kändes åtminstone så. Nu är det lite luddigare. Det har jag skrivit en låt om för övrigt, i våras, som heter Aldrig bitter.
Vilken text från den tiden ligger dig närmast hjärtat?
– Det är en svår fråga. Jag har skrivit en låt på senare år som heter Det är så skönt, som jag spelar med Bonnes band. Men från tiden med Rekyl... det finns många bra. Slå hårt är hyfsad. Den har några formuleringar som är ganska vassa tycker jag. Texten och musiken går bra ihop.
”Då sade jag slå, om du ändå ska slå, men slå hårt”. Den är ganska ösig och har en tuff attityd. Vad ville du säga med den?
– Den handlar om, att om någon ska jävlas, så jävlas ordentligt så jag får bli förbannad. Det kan jag känna fortfarande i dag. Jag har skrivit en låt nyligt om att jag blir så förbannad på att det inte finns någon att bli förbannad på i dagens samhälle. Det är ingen som är ansvarig, det är bara något slags jorm. Det är en slags utveckling som bara måste finnas och som många tycker är skit, men försöker man konfrontera någon så pekar de bara på varandra. Det är som att köra in armen i grädde. Det blir en väldig frustration.
Ni sjöng ”vi hämtar bara andan för att orka kämpa mer” och ”låt dom inte få dig dit du vill”. Hur mycket kämparanda ser du i dagens ungdomar?
– Jo, det finns men jag vet inte hur många de är i dag i förhållande till hur många vi var då. Det är nog en annan typ av engagemang i dag, de kan bli väldigt engagerade i en fråga och då är de uppe på barrikaderna för just den saken.
Har vi ett bättre eller sämre samhälle i dag?
– Gränserna har flyttats mot höger och det har blivit fult att betala skatt. Det här med de individuella valen är besvärligt. Förut kunde man lita på att Televerket gjorde sitt bästa för att telefonerna fungerade på och SJ såg till att tågen fungerade. Nu ska allt ha ett ekonomiskt vinstintresse.
Jag blir väldigt berörd av låten Tjocka Charlie som du har skrivit. Han är grabben som livet knappast ler emot. Det är bra gung i den och en stark berättelse. Vart kommer den ifrån?
– Jag bodde i en gammal lägenhet ovanpå Fritz Olsson på Storgatan i Luleå en period på mitten av 70-talet. Då var det fränt att ha tvådörrars-bilar, som Ford mustang ungefär. Jag såg att utanför Domus stod det alltid massa unga människor i såna bilar och fick ganska mycket brudar. De brukade köra ikapp. Då slog det mig, om det skulle komma någon tjockis med folkvagn och tävla med de där coola killarna, hur skulle det gå?
”Ljudet av plåt som trasas sönder blandas med bromsarnas tjut”. När Tjocka Charlie morskar upp sig och utmanar de coola grabbarna dör han i en frontalkrock med en lastbil. Varför så grymt slut?
– Varför inte? Jag tror det skulle vara mindre effektfullt om han klarade sig. Jag tycker den låten är välformulerad och orden flyter bra. Men det är en sådan där låt som vi slitit ut under åren. När den var ny så gick den bra, den gick hem. När vi var och spelade så var den låten alltid tvungen att hänga kvar, ”öhh, spelade Tjocka Charlie!”. Då kunde man bli lite less. Det är nästan en kopia av en Chuck Berry-låt som Rolling Stones spelade som heter Little Queenie.
Hur mycket har du själv förändrats sedan den tiden?
– 30 kilo. Ha ha! Det finns säkert de som skulle säga klokare, men det är inte sant. Nämen, det är klart man förändrats. Jag är väl inte lika ilsken längre, men jag har inte heller resignerat.