Vägen blänker, novemberdimman ligger tät och vindrutetorkarna sveper fram och tillbaka. Extra intensivt rör de sig när jag blir omkörd, och det blir jag gång på gång, av alla slags fordon. Lastbilar, bussar och personbilar. I alla dem sitter förare som inte är rädda för vad som döljer sig i mörkret, som inte är rädda att tappa fästet. Som vågar gasa på in i det okända.
Trots min rädsla försöker jag hålla en hyfsad hastighet på minst åttio, mest för att folk inte ska irritera sig så mycket. Jag brukar själv irritera mig på andra trafikanter. De som skyndar sig att svänga ut framför mig i Bränna, bara för att sedan krypa fram i tio kilometer i timmen. De som inte i tid använder blinkers så att jag i onödan måste stå flera sekunder för länge vid stoppskylten och vänta. De som inte bländar av, och de som i ren djävulskap bländar på just innan mötet.
Det finns en nackdel med att ha god föreställningsförmåga, vilket jag anser mig ha, och det är att jag i onödan skrämmer upp mig själv med hur det kan gå och hur det då kommer att kännas. Renar och älgar kan dyka upp från ingenstans. En djurkrock skulle göra mig förkrossad, och säkert också invalidiserad. Tänk att fortfarande ha spring i benen men inte kunna använda dem. Galen skulle jag bli.
I själva verket är jag rädd för allt som inte syns, men ändå kan finnas där. Jag är rädd att en gädda ska närma sig i badvattnet och att den plötsligt ska bita mig i tån. Jag är rädd för sjögräs som slingrar sig runt benen. Att jag ska tro att det är något annat än det är, en orm, och drabbas av panik.
Jag är rädd för de giriga och svekfulla. För kniven i ryggen när jag vänt mig bort. För sådana typer som, bara för att påvisa något slags makt, slår på helljuset lite för tidigt och bländar mig, varpå jag kör i diket.
Det är en allmän rädsla för dunklet, för vad som kan smyga sig på när jag inte är beredd. Men håller jag låg fart i dålig sikt så hinner jag kanske bromsa och väja. I varje fall gör det nog mindre ont att krascha.
Jag förundras över hur vissa gasar på som om ingenting kan skada dem. Full fart längs E10:an och full fart genom livet. Som om de har kontroll över alla yttre omständigheter och en blind tilltro till sin egen förmåga. Eller så bryr de sig bara inte. Händer det så händer det.
Jag önskar jag också kunde. Att trots svarthalkan, dimman och den mörka skogen med alla djuren i, våga trampa hårt på pedalen.
Om jag struntade i alla mina farhågor skulle resan bli så mycket lättare.