Klockan är strax efter två på eftermiddagen och lunchen har precis avslutats i solskenet hemma på uteplatsen. När kollegan Markus Falck från J. P. Nyströms ger sig ut på en joggingrunda slår sig Svante Lindqvist ner i soffan på altanen framför huset och sträcker sig efter den halvrökta, tjocka cigarren som ligger i ett askfat på bordet.
Samma kväll ska de två veteranerna stå på scenen igen, liksom de gjorde dagen innan och planerar att göra dagen därpå.
Svante Lindqvist var åtta år när musiken drabbade honom för första gången:
– Jag och några kompisar var ute och dumcyklade, som man sa. Vi kollade in olika ställen i samhället, till exempel bowlinghallen. Sedan råkade vi stanna utanför Lindströms bageri, där Gällivare-Malmbergets musiksällskap repeterade. Det var en gammal dragig brädkåk på två, tre våningar.
– Vi hörde hur de spelade ”Cavalleria Rusticana” eller nåt sånt. Jag minns att jag stod kvar. De andra grabbarna ville cykla vidare, men jag ville höra mera. Det var ett sånt betydelsefullt ögonblick för mig, jag tyckte det lät så jäkla bra.
Malmberget låg i framkant vad gäller musikundervisningen på den tiden, och redan i andra klass fick eleverna välja mellan att börja spela blockflöjt eller mandolin. Svante valde mandolin. Då hade han ännu inte börjat med fiol, men det skulle inte dröja så länge innan det var dags.
– Pappa sa att om du vill börja spela fiol så ska du få en som kostar 300 kronor.
Sedan dess har han aldrig släppt greppet om stråken till det instrument som, i olika modeller, blivit hans följeslagare under nästan 50 år.
– Det var vidrigt svårt i början, men eftersom mandolin har samma grepp som fiol så hade jag vänsterhanden klar, hur fingrarna skulle förhålla sig till varandra.
Svante Lindqvist hade lätt för musiken och utvecklades snabbt. Redan som 19-åring blev han riksspelman, men han vill inte kännas vid beteckningen ”musikaliskt underbarn”.
– Jag hade nog en väldig talang när jag var ung. Ibland önskar jag att jag hade lagt ner mer energi och kraft på effektivt övande, men jag har gått mycket på intuition. När jag var tonåring övade jag, men aldrig nuförtiden.
– Det tar stopp för alla någonstans, när kraften eller begåvningen tar slut. Kalla det vad du vill, men man måste finna något slags ro i det. Det här är min grej, jag kom hit - och har inte rätt att låta bli. Jag lärde mig aldrig Paganini-capriccior, men jag är inte bitter över det. Jag kan ju det här. Jag har fått artros i fingrarna så jag kan inte spela i B-dur längre, men då får jag spela i G-dur i stället. Svårare än så är det inte, säger han och sneglar bekymrat på cigarren som verkar ha svårt att ta fyr.
– Den har visst legat ute i natt, konstaterar han och tar fram en ny tändsticka.
Har det alltid varit självklart för dig med fiol?
– Det var pappas önskan från början, och jag höll fast vid det. I min ungdom fanns en duktig dragspelare i Malmberget som hette Mats Olsson. När jag frågade honom varför det blev dragspel sa han: ”Jag funderade aldrig på det. Man är född att göra saker och ting, och det här var min grej.” Lite så är det nog för mig också.
Hans föräldrar spelade inte själva, men de uppmuntrade honom att börja. Hans bröder var med i Malmbergets ungdomsorkester, så musiken var ständigt närvarande där hemma.
– Jag kan inte se mina egna barn bli inblandade i någon musikverksamhet, det är lite egendomligt att det inte finns något liknande här i Luleå. Visst kunde jag själv ha varit mer pådrivande, och visst har de en del musik i skolan, men den klassiska musiken och instrumenten ligger i bakvattnet.
– Det är mest gitarr, och det ska gå fort att lära sig. Det blir ackorden till Hello, sen är det tack för kaffet, säger han lite uppgivet.
Du började själv med klassiskt, men gick över till folkmusik. Varför?
– Min fiollärare Calle Lagerqvist hade kopplingar till folkmusik genom sin far Olov, som var bygdespelman. När jag insåg att han hade spelat folkmusik innan han satt och spelade Mendelssohn blev jag intresserad och ville lära mig mer.
– I Malmberget fanns det ingen uppdelning, det var samma gubbar och tanter som spelade allt. Ena dagen satt de i orkestern och spelade klassiskt, andra satt de i dansorkestern, tredje dagen var de hornspelare i blåsorkestern.
Svante Lindqvist har lätt till både skratt och allvar. Kanske är det den kombinationen som gjort honom så populär, och som gjort att han behållit sin gnista genom alla åren som han stått på scen.
– Jag vill att de människor som går från en föreställning med J. P. Nyström ska göra det med lite lättare steg än när de kom dit, att de tänker att det kanske reder sig, det här. Mitt mål är absolut inte att marknadsföra polketter från 1800-talets Norrbotten, men de är ett medel för att få människor att känna lite hopp och förtröstan.
Vad är kulturens kraft för dig?
– Kulturen är målet, av flera olika skäl. För det första är den en bra värdemätare på ett samhälle. När kulturen försvinner så är det ett tecken på att något är fel. Ett blomstrande kulturliv är ett bevis på ett välmående samhälle.
– Kultur hjälper också människor att förstå sammanhang, att förstå sin roll och att komma till insikt. Därför är kultur ohyggligt viktigt, och den är målet. Det tror jag på.
Trots sin rutin, eller kanske just därför, drabbas han lätt av tvivel timmarna innan ett framträdande.
– Det är den ständiga tanken att ikväll avslöjar de mig. Det här är bara en bluff, jag kan egentligen ingenting. Och det är som att vara nyfödd varje gång man gör det.
– När man är ung tänker man: ”Oj, om bara folk fick höra det här, jäklar vad bra det är.” Sedan kommer en period då man tänker: ”Vad är detta, bara svammel, det här kan vem som helst.”
Nästa fas beskriver han som att det visserligen inte låter något vidare, men att man ändå inte har rätt att låta bli. Dels för att han har fått ett mått av begåvning, dels lagt ner en hel del arbete och inte får låta det förfalla.
– Det är som när jag sätter potatis i Siknäs varje år. Det blir inte särskilt bra resultat, men jag har inte rätt att låta bli. Det blir lite av en plikt.
– Den där känslan finns där hela tiden, men man får inte låta scenskräcken eller rädslan ta över. Det är bara att gå upp och göra sin grej, och att förbereda sig väl.
Längtan har gått som en röd tråd genom Svante Lindqvists arbete. Om bara nog många längtar efter det storartade och vackra kan man förändra samhället, menar han:
– Det är själva essensen i längtan, tycker jag. Jag tänker på människorna i Malmberget, och spelmännen som jag träffade när jag åkte runt och tecknade ned låtar. Det de hade gemensamt var en enastående längtan efter det goda och fina här i världen.
Det tog honom många år att inse att det är själva längtan som är viktigast, inte att åstadkomma det, berättar han.
Du är även författare och dramatiker. Ser du dig främst som musiker?
– Det är väl samma sak, tycker jag. Eller? Men man kan vara mer introvert när man skriver. Då kan jag teckna ner tankegångar som jag har grunnat på länge. Det fanns en längtan att bli mer beständig med att skriva, att lämna ett tecken.
Är man inte det med musiken då?
– Precis vad jag kom fram till i år. En bok är bara intressant så länge någon läser den. Hur många böcker från 1700-talet kan du referera till? Däremot kan varenda människa vissla ”Våren” av Vivaldi, från samma epok.
Hur har din uppväxt i Malmberget präglat dig?
– Den var enormt betydelsefull. Det som fascinerar mig är att män som levde i en sådan rå och tuff miljö kunde ha en sån längtan till konst, och det fanns inget skamligt med det. Det var betydelsefullt att få träffa dem. Just den där blandningen av råhet, tuffhet och längtan.
Svante Lindqvist har utsetts till hedersdoktor vid Luleå tekniska universitet. Promoveringen sker i november.
– Jag blev verkligen paff, det var oväntat. Det finns ju så många att välja bland, människor som är hängivna. Jag har ju mest suttit på Trafikverket. Men jag har gjort mycket, det har jag.
Han citerar Hjalmar Söderberg i Doktor Glas och berättar om Klas Räcke som aldrig gifter sig för pengars skull, han gifter sig av kärlek, sen kommer pengarna som en överraskning. Han säger:
– Det är samma sak när jag spelar. Jag spelar för att det är roligt, sen kommer pengarna som en överraskning. Och det här kom ju verkligen som en överraskning.Birgitta Östling