Sommar är en tid för regression, ett återvändande till nostalgi och gamla minnen. Vad kan mer väcka upp kultkänslan för gångna tider än att läsa om en älskad barndomsbok?
I min familj fanns en bokhylleblandning av Dan Andersson, Det bästa (tidskriften), uppslagsverk, romaner i serier från fackföreningsrörelsen, och så några exemplar från Bonniers folkbibliotek. I den senare kategorin fanns t ex Thor Heyerdahls Aku-Aku - Påsköns hemlighet , som jag läste någon gång i småskolan.
Att då i modern tid läsa om samma verk, trodde jag inte skulle vara en sådan överraskning. Jag kände igen de fantasieggande beskrivningarna av hur Heyerdahl luskade ut hur man reste en gigantisk Påskö-staty , eller kravlade i de klaustrofobiska, rituellt präglade grottorna på ön, men jag var inte beredd på att få min bild av upptäcktsresanden Heyerdahl krossad etiskt.
Thor Heyerdahl vill komma över de i sekretess bevarade kultföremål, som han anar eller kanske vet, finns gömda i väl dolda grottor på ön. Någon i lokalbefolkningen släpper lätt ifrån sig sina kultföremål, men alla är inte lika beredda.
Heyerdahl gör då upp en plan som går ut på att imponera på den polynesiska befolkningen, med sitt CV av att ha rest runt på andra öar och blivit utnämnd till olika ö-titlar.
Den gode Thor iscensätter också en charad där han med sin andekraft låtsas hitta forntida skulpturer, som han i rekognoscerat i förväg. Han skrämmer alltså upp byborna, i akt och mening att få dem att falla tillföga och peka ut var de hemliga grottorna finns, och släppa ifrån sig de heliga föremålen därifrån.
Detta i sig är ju tillräckligt oetiskt, i ett nutida perspektiv, där repatriering av kulturföremål står högre upp, än att samla in dem. Men det absolut mest chockerande, och vilket jag förstås inte begrep som 9-åring, är att Heyerdahl blev ytterligt indignerad över att öns infödde guvernör försökte LURA honom med en plan som inbegrep både förfalskade föremål och vilseledd information om viktiga grottors position. Det var alltså okej för Heyerdahl att luras, men när urbefolkningen gjorde detsamma, så gick Heyerdahl i taket.
Vad lär man sig av det? En lektion i antropologisk historia? En lektion i tidsandan på 60-talet, definitivt. Men någon dom över detta kan knappast avkunnas, eftersom det var precis så det var på den tiden. De upplysta, gärna vithyllta européerna, skulle bärga hem forntidens fynd till sina egna museer.
I somras hittade vi en håleggad mejsel från stenåldern, vid Messaure kraftstation. Den törs jag behålla, i brist på institutioner att återbringa fyndet till. Men kraftföremålen från Påskön borde snarast tillbaka till ön, och ingå i ett museum på platsen.