För det är ju så att det inte går att säga nej till kaffe. Eller det går att säga nej, men det accepteras inte. Tillfällena är otaliga då jag blivit ifrågasatt efter mitt nej och jag krävs utan undantag på en förklaring. I fikarummet på jobbet. På hemma-hos-besök. Om det är en kopp kaffe-på-stan. I just det fallet är det väl förståeligt, men något alternativ finns ju inte. Fika-på-stan nämns ju inte, utan ”ska vi ta en kopp?”. Själv tycker jag vi kan ses över te eller till och med bubbelvatten och kan sträcka mig så långt som saft. Trots att saft ofta dras upp som ett hån och med en förvrängd min sägs: ”Ge pojken ett glas saft” när jag tackat nej till ännu en java.
Anledningen att jag inte dricker kaffe är enkel. Jag tycker inte om det. Tycker inte om smaken. Det kan mycket väl vara så som jag, i detta sammanhang ofta beskylls för, är barnsligt. Men likt förbannat är det så det är. Jag avstår inte för att det är onyttigt, om det nu ens är det? Inte på grund av koffeinet, inte på grund av beroendet, inte för risken att inte kunna sova. Inget av detta – utan smaken.
Många av Systembolagets tv-reklamer är genialiska och smarta. Framför allt har jag fastnat för den där en på kontoret tackar nej till en kaka vid fikabordet och alla andra reagerar med minspel och himlande ögon, innan någon börjar slå handflatorna i bordet och först ganska tyst och i takt upprepa ”kaka!” Fler hakar på och rösterna blir allt högre, till ”Kaka!” och till ”KAKA!, KAKA!” innan skärmen fylls av texten ”Tänk om vi tjatade lika mycket om allt som vi tjatar om alkohol”. Snyggt. Dessutom går det att byta ut ordet allt mot kaffe. För det är minst lika svårt att säga nej till kaffe i ett fikarum som alkohol på en fest. ”Men varför inte?” ”Kom igen, nu! Bara lite!” ”Var inte så tråkig!” MEN JAG VILL INTE HA! Låt mig vara! Det där sista vill jag säga, men vill ju samtidigt inte ställa till en scen. Värst blir det när jag motiverar varför. ”Tycker du inte om!? PPfffftt. Vad är du? Sju år?”
Jag vill inte vara besvärlig, men det är just vad jag blir. Det skulle vara bättre om det handlade om allergi och att helt enkelt inte tåla kaffe. Det skulle antagligen accepteras bättre.
Enda gången jag dricker kaffe är när jag ska bli farsa. Och det är ju i och för sig ganska ofta. Vid alla tre tillfällena har det då förmodligen handlat om någon slags undanmanöver för att tänka på något annat och för att inte bli tokig över att tänka på vad som håller på att hända. I alla fall i det första fallet, vid de andra kan det ha varit skrockfullhet inblandat – det gick ju faktiskt vägen första gången. Efter att ha snott svaret på frågan från förlossningspersonalen, som antagligen var riktat till den blivande mamman.
– Vill ni ha något mer?
– Ja, gärna! Mera kaffe tack!
Det gick så långt att när jag andades på blivande mamman fick jag ett ”Men usch. Vad du luktar kaffe…”Jag hade i alla fall vett nog att hålla inne med tanken ”Men du då?! Kräk, läkemedel och krystande”. Om jag inte bromsat den tanken hade jag högst troligt bara haft ett barn i dag.
Jag gillar inte jakt och jag dricker inte kaffe. Så frågan vad jag gör i Norrbotten överhuvudtaget kan vara relevant. Oroar mig för att bli körd till länsgränsen och på ett Vilda Västern-sätt dumpas där.