Jakten på Robert Smith

Han föddes i Blackpool, men färden går till Crawley. Där växte han upp och bildade The Cure. Jakten på Robert Smith har börjat.

Foto: Gregory Bull

Kultur och Nöje2014-07-02 03:56

Crawley med sina närmare 100 000 invånare är en framskyndad stad och ser ut därefter. Ett resultat av New Towns Act från 1946, med vilken regeringen ville flytta folk och arbetstillfällen från London till sydöstra England.

Grå, melankolisk miljö föder grå, melankolisk musik. Det vet vi från 1970-talets Manchester och Joy Division.

Crawley har The Cure.

När jag berättar om mitt uppdrag för folk i Forest Row, en timmes bussresa från Crawley, får de något ansträngt i sina anleten.

– Varför ska du åka dit?

Någon anspelar på ortens namn och säger creepy-crawly, vilket påminner om några rader i Lullaby.

On Candy stripe legs the Spiderman comes

Softly through the shadow of the evenin’ sun

Stealin’ past the windows of the blissfully dead

Looking for the victim shivering in bed

Så här beskriver Robert sina uppväxtår i Crawley:

– Grått och oinspirerande. Jag kände mig inte rotad. Jag är född i Blackpool, men när jag efter bara några år flyttade söderut tvingades jag sluta med min breda, nordliga dialekt annars fick jag skit i skolan. Det hjälpte mig inte direkt att smälta in.

Ändå verkade han stå ut. Som fjortonåring bildade han sitt första band, The Crawley Goat Band. Tre år senare, 1976, bildades gruppen Malice. Året därpå Easy Cure, som 1978 kom att bli The Cure.

Något stort var på gång.

Det första spåret leder oss till Band Stand på Queens Square. En offentligt scen, snarlik Gula paviljongen i Luleå. På Band Stand gjorde Easy Cure ett gig sommaren 1976.

Ett annat spår leder till The Rocket Pub (numera The Railway), där The Cure gjorde sin första spelning den 18 maj 1978.

– Amazing! De är fantastiska, säger Lyndon Knight.

Han var med på The Rocket och såg bandets första spelning – och hans något slitna ansikte vittnar om att han varit puben trogen sedan dess.

De två första albumen, Three Imaginary Boys och Seventeen Seconds, är hyggligt lättsamma, men sedan kommer det. Mörkret, det obevekliga. Som gör inte bara Crawley utan också världen utanför mörk. Det börjar med Faith (1980) och låtar som The Holy Hour.

I kneel and wait in silence

As one by one the people slip away

Into the night

The quiet and empty bodies

Kiss the ground before they pray

Kiss the ground

And slip away

Om Faith spelar med mörkrets skuggor, så är uppföljaren Pornography mörkret självt. Den inledande raden på One Hundred Years ”It doesn’t matter if we all die” sätter tonen. Mörkret tilltar och stämningen känns närmast hotfull. Skivan avslutas med titelspåret Pornography, en krävande distorsion.

A hand in my mouth

A life spills into the flowers

We all look so perfect

As we all fall down

In an electric glare

The old man cracks with age

She found his last picture

In the ashes of the fire

Enligt en intervju i The Guardian 12 juni 2004, bor Robert Smith fortfarande i Crawley. Men sedan dess har mycket vatten passerat under broarna. Band har slocknat, andra befäster sin plats på scenen.

Kanske är Robert Smith glömd?

En skepnad?

Kanske har han tillsammans med sin fru, Mary Poole, dragit sig tillbaka. Nej, de har inga barn. Ett gemensamt, och för Robert, enkelt beslut.

– Jag har inte känt mig tillräknelig nog för att sätta barn till världen.

För att kunna lyckas i jakten behövs ett signalement. Ålder: 55. Längd: 170–175. Hårfärg: Svart. Vikt: ? Han har tydligen gått upp i vikt, åtminstone att döma av medieröster som kallar honom ”Fat Bob”.

Robert Smith lämnar många ingångar. Myten. Mystiken. Musiken. Texterna. De senare har påverkat många Cure-fans världen över.

Texterna berör ömsom intill våra avskalade skelett, ömsom på vår hud där lyckorusiga och danssugna små, tokiga djur spritter. En lätt hallucinatorisk känsla. Ibland spöklik, ibland glädjefull.

Vid ett tillfälle hämtade Robert Smith inspiration från Albert Camus Främlingen. Det höll på att gå tok. Att i låten Killing an Arab spela på referenser från boken, där huvudpersonen (Mersault), en till synes vanlig människa, om än känslokall, skjuter en arabisk man på stranden skapade frågetecken.

The Cure tvingades göra en pudel och förklara att låten inte hade några rasistiska undertoner. För att göra bot (cure) skänkte bandet pengar till palestinskt ändamål.

Vid en analys av texterna finner vi kärlek. Den lyckliga om än underordnad den förlorade kärleken. Och i det senare tillståndet, likt ett brev på posten, det depressiva. Det ändlösa mörkret från The Faith och Pornography. Plus en smula gråtromantik och självmedicinering.

I must fight this sickness

Find a cure

I början av 2014 kom nyheter om att The Cure skulle släppa ännu en platta. Kvarvarande inspelningar, gjorda samtidigt som 4:13 Dream från 2008, skulle få en uppföljare i 4:14 Scream.

– Jag har spelat in en skiva med ett band som inte längre finns, säger han och tvekar inför en utgivning.

Kanske borde vi få slippa den. På ålderns höst borde Robert Smith hellre sätta sig och skriva. Ja, varför inte en diktsamling?

Han har sannerligen lyrisk ådra, men kommer det att fungera på papper – utan musik?

Eller varför inte en barnbok?

Möjligen skulle hans ömsom lekfulla, ömsom barnsliga sinne kunna ge oss litterära vaggvisor med både ljusa och mörka moln. Spökligt, glädjefyllt. Och säkerligen också med inslag av munnar och katter. En dröm för ett barn med fantasi.

Fansen vill fortfarande se det självförbrännande geniet. För egen del säger han sig ha fått ro i livet. I brist på egna barn ställer han gärna upp och tar hand om tjugotalet brors- och systerbarn.

När han inte gör det, händer det nog att han vandrar på Crawleys gator som en vanlig man. Möjligen har vi passerat varandra.

Crawley? Vissa påstår att han bor i ett stort, vitt hus utanför Brighton. Andra säger Portsmouth. Pagham, en kuststad i West Sussex. Eller i Middleton-on-Sea.

Kanske får vi nöja oss med en parafras på Lost in a Forest:

Robert Smith was never there

it’s always the same

I’m running towards nothing

again and again and again

Var det mödan värt att besöka Crawley? Jo, staden framstår som bättre än sitt rykte, rent av småtrevlig.

Men trots att den (kanske) hyser frontfiguren från ett av 1980- och 1990-talens mest kända band verkar Crawley lägga mer vikt vid shopping och sina rötter från bronsåldern.

För egen del fann jag mig leta efter en skugga bland skuggor.

Det är inte första gången.

Peo Rask

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!