Historien om Ignatius Stelletskii (1878–1949) är den om att vilja finna ett bibliotek som makten förnekar att det funnits
I en annan tid härskade Ivan den förskräcklige (1530–1584). Trots den tyrann han var, brann han för litteratur. Det sägs att han skapade ett bibliotek under Kreml, dit några få betrodda fick komma. Tsar Ivan litade inte på de han betrott, varför han mördade dem.
Det finns bevarade handlingar från människor som besökt biblioteket: Maxim the Greek, en munk från Makedonien (som översatte flera böcker till ryska) och Johann Wettermann, en tysk själasörjare från Livonia.
Wettermann var inbjuden av Ivan den förskräcklige för att översätta vissa texter, men han förstod att han vid fullgjort uppdrag skulle avrättas. Han insåg värdet av samlingen och bestämde sig för att göra en lista över de främsta verken, Wettermanns lista. Därefter flydde han sin kos.
Listan upptog flera av dåtidens mest framstående verk på grekiska, latin och hebreiska.
Ignatius Stelletskii, född i Ukraina, utbildades vid Kievs teologiska akademi 1905. En tid senare undervisade han i historia och geografi vid rysk-arabiska seminarier i Nazareth. Under sin tid i Palestina besökte han Jerusalem och fick möjlighet att besöka tunnelsystemet under Tempelberget.
Hemma i Moskva organiserade Stelletskii en kommission för studier av underjordiska antikviteter. Med den i ryggen kunde han börja sin jakt på Ivans bibliotek. Men mydigheterna sa nej. Andra forskare hade redan bestämt att biblioteket aldrig hade existerat, att det var en myt. Så varför skulle Stelletskii ges möjlighet att påvisa något annat?
Stelletskii gav dock inte tappt. Han behövde stöd för sina teorier, till exempel tillgång till Wettermanns lista. Ett spår ledde till Stadsbiblioteket i Pärnu, Estland, dock med arkiv där det mesta var i oordning. Men Stelletskii ville inte åka hem tomhänt. Han började söka igenom arkivets samlingar och fann till sist en bok, Dabelov’s Catalog of The Library of Ivan the Terrible. I den fanns Wettermanns lista.
Stelletskii ville säkert ta med sig listan till Moskva, men eftersom han var lojal mot idéen med arkiv, skrev han av den. Det kom att stå honom dyrt. När han återigen sökte upp ansvariga i Moskva för att få tillstånd till att undersöka Kremls tunnelsystem vägde hans handskrivna lista lätt.
Inte bara byråkratin satte stopp för hans planer. Det gjorde även första världskriget och i synnerhet den ryska revolutionen. Med revolutionen kom nya politiska härskare som tagit både livet och makten av landets tsar och var måttligt intresserade av tidigare tsarers förehavanden.
Ett nytt land skulle byggas och Stelletskii fick spela med. Något annat var otänkbart, om man hade livet kärt. Stelletskii sökte en strategi för att få tillträde till tunnelsystemet.
Han fann en historia om Ivan den förskräcklige. Tsaren brukade bjuda ut någon prominent gäst i ett skogsområde, varpå han plötsligt försvann. Gästen återvände hem och berättade det märkliga för kolleger och vänner. Så kunde Ivan sprida en myt om sig själv om att han kunde gå upp i rök och dyka upp igen. Ingen kunde därmed gå säker för Ivan den förskräcklige.
Stelletskii anade ett trick, att det i skogsområdet måste finnas en tunnel i vilken Ivan tog sig hem till sitt palats. Med detta som bakgrund började Stelletskii under 1924 att skriva artiklar i kommunistiska tidningar om vikten av att kartlägga tsarernas hemliga vägar, så att dessa inte kunde nyttjas av fiender till de kommunistiska makthavarna.
Stelletskii visste att han spelade högt. Hans intresse för Ivan den förskräckliges bibliotek kunde väcka misstankar hos säkerhetstjänsten. Men han hade inget annat kort att spela. Ett samtal från säkerhetstjänsten, ”Kamrat Stelletskii ...”, betydde antingen: Goddag eller ajöss!
Men Stelletskii hade tur. Säkerhetstjänsten var paranoid och vill inte ta några risker. Han fick tillgång till tunnlarna och ryktet nådde omvärlden.
”Mister Stelletskii har upptäckt ett arkiv bestående av två stora rum fyllda med klenoder. Det kan påvisas ha existerat under Kreml femtio år efter Ivans bortgång”, skrev Walter Duranty i New York Times 6 mars, 1929.
Med några forskarkolleger hade Stelletskii satt igång ett mödosamt arbete. Att längs tunnelväggar knacka sig fram för att lyssna efter ihåligheter. Ett missriktat hugg med en hacka spräckte en vägg till en undervattensreservoar varpå en del av tunnelsystemet översvämmades.
Tillbaka på ruta ett. Åren gick och Stelletskii skulle inte få någon mera chans. Ett nytt krig kom i vägen och Stelletskii drogs med sjukdomar. Efter kriget ville han göra nya försök att hitta biblioteket, men kraften fanns inte längre.
Han drog sig tillbaka, sköttes om av sin fru som med tiden fick allt mindre utbyte av sin man då han mest satt pratade för sig själv ”Maktaba, maktaba ...”
Den 1 november 1949 tog Stelletskiis jakt på Ivan den förskräckliges bibliotek slut.
Under förberedelserna inför OS i Moskva 1980 gjordes underjordiska arbeten. Då upptäcktes en ingång till en hemlig tunnel. De ansvariga bestämde sig för att täcka ingången med betong för att stoppa plundrare och skattjägare. De senare är inte de enda farorna. Fukt bryter med tiden ned papper.
1979, året innan OS, hävdade Apalos Ivanov, före detta anställd i Kreml, att han visste var Ivan den förskräckliges bibliotek låg.
Ivanov hade hemlighållit sitt fynd men var villig att visa platsen för Jurij Lusjkov, Moskvas dåvarande borgmästare.
Historierna om Ignatius Stelletskii och Ivan den förskräcklige är väsenskilda. En man som ville finna litterära klenoder och få fram dem i mänsklighetens tjänst. En annan man som ville behålla dessa böcker för sig själv – till vilket pris som helst.
Hädanefter kommer jag att tänka på Ignatius Stelletskii varje gång jag går till ett bibliotek och vara tacksam för att vi har en bibliotekslag och att böcker lånas ut gratis. Men jag kommer likt Stelletskii också tillåta mig att drömma om glömda, hemliga bibliotek.
Peo Rask