Johan Christiansson experimenterar med den litterära tydligheten
När Johan Christianssons tredje diktsamling kommer ut, är det med än tydligare drag åt prosan. Kanske för att den konkreta berättelsen har blivit mer och mer viktig för författaren. "Jag vill ju inte gömma mig bakom någon mystisk skit", säger han.
SAMSUNG DIGITAL CAMERA
Foto: Fotograf saknas!
2007 kom Slussen, Gula gången, som var en slags sorgesång över en kamrat som dött i en överdos.
Nu, 2010 är Johan Christiansson tillbaka, lika konkret som tidigare och med en bok som tar avstamp i debuten.
- Egentligen skrev jag på något annat när det istället blev Söder om Sahara. Men den kom till nu när jag snart fyller 40 och har rott en bit in i livet. Man tror sig sitta säkert i sadeln, men plötsligt inser man att saker inte är som de ser ut att vara. Man är existentiellt ensam i alla fall, man föds och man dör ensam. Det hade jag nog inte riktigt förstått. Därför blev det något med en utgångspunkt i Joseph Conrads böcker, ett slags "vem är jag?", säger Christansson.
I Söder om Sahara är språket en slags lyrisk prosa som gestaltar konkreta situationer. Ett telefonsamtal, en ensidig dialog, en stund med utsikt över naturen eller en vandring genom staden.
- Tidigare har jag alltid samlat mig kring en plats, men nu kändes det lite orättvist. Som person har man många olika platser att beskriva. Sedan är det väl också meningen att de här situationerna ska vara en slags kontraster till varandra, säger Christiansson och talar om den människan som en komplex varelse.
I boken går också tydligt att utläsa ett par olika små berättelser, som sträcker sig över flera av dikterna. Bland annat finns en väldigt stark berättelse om ett destruktivt förhållande mellan en missbrukare och hans flickvän, som baserar sig på alla de historier och livsöden som Johan Christiansson mött i sitt arbete med missbrukare.
Här finns också en fin ksildring av Christianssons egen morfar.
- Det finns ett par partier där han sitter och ser ut över naturen i Skåne. och på så sätt är det kanske lite så att hans resa bli min.
Att berättelserna tydligt går att se, är det konkreta språkets förtjänst.
- Jag vill ju gärna förmedla mig så att folk ska förstå. I mina tidigare böcker har jag jobbat mycket med metaforer och då brukade mina vänner säga att det kunde vara svårt att hänga med. Det gjorde mig ledsen. Jag vill ju inte gömma mig bakom någon mystisk skit.
- Nu har jag istället försökt att göra Söder om Sahara till ett slags experiment med min egen tydlighet.
Resultatet har också blivit en nyvunnen längtan efter prosan.
- I grund och botten ser jag mig som poet och jag är väldigt fäst vid det poetiska uttrycket, men jag märker också att jag drar mig mer och mer emot prosan. Det är en utmaning att berätta berättelser och jag tror faktiskt att jag i framtiden kommer att försöka mig på ren prosa också, säger Christiansson.
Både Slussen, Gula gången och Söder om Sahara har kommit ut på det Luleåbaserade förlaget Black Island Books, något som varit viktigt för Christiansson.
- Jag kom i kontakt med Peo Rask (förläggare på Black Island Books, reds. anm) när jag skickade in några dikter för tidskriften Komma. Han frågade om jag inte hade ett längre manus, och visst, det hade jag ju.
- Ett litet förlag blir mer personligt, man får väldigt mycket värdefull feedback - och coaching är inte alltid något man får så ofta som poet. Men Peo Rask har varit väldigt engagerad, och utan honom vet jag inte om Söder om Sahara hade dykt upp på det här sättet.
Så jobbar vi med nyheter