Hon är en glädjedödare Jeanette Nilsson, huvudpersonen i Anneli Jordahls nya roman. Mitt under middagen med dottern Fanny (som är bibliotikarie) och hennes kille Erik drar hon nästintill tvångsmässigt upp dödsfall åsamkade på arbetsplatser runt om i Sverige. Detta trots att dottern med blick och ord signalerar att hon ska låta bli och trots att hon vet att det kommer förstöra möjligheten till trevlig stämning.
Jeanette är änka sedan fem år, hennes man Boris var skyddsombud på LKAB men han dog på arbetet. En olyckshändelse säger dottern Fanny: ”Han ramlade”. Men Jeanette är inte säker eller snarare, menar hon, är mannens död en del av ett större problem; att en arbetares liv väger lätt. Dagligen besöker hon Arbetsmiljöverkets hemsida och skriver systematiskt upp vem och hur någon dött i ett kollegieblock som hon kallar för dödsbok, sammanställningen utgör så väl en kartläggning som beviset för hennes tes. Och snart är det inte bara döda arbetare som får plats.
Efter mannens död har Jeanette fått en hund som fått samma namn som mannen och flyttat från Norrbotten till Södermanland, en plats där hon själv inte har någon historia och där inga grannar känner till olyckan. Men platsen som sådan har historia och klass-samhällets många tidslager yttrar sig bland annat genom benämningen av hyresvärden som godsägarfrun.
Det är också historiens avtryck i nuet som för henne till USA där hon deltar i en konferens för att huvudtalaren är Angela Davis. Jeanette har i rapporteringen om polisens många mord på svarta i USA sett ett samband. Och frågan som delvis för henne dit: ”Samarbetade Svarta pantrarna med svenska fackföreningsrörelsen? finns det i så fall något att bygga på där? Återknyta kontakterna?” ekar även som en förhoppning i romanen.
Det finns likheter mellan "Som hundarna i Lafayette park" och den amerikanska författaren Teju Coles "Öppen stad" (2013). Precis som Cole skissar Jordahl fram konturerna på en 2000-talets flanör. Coles huvudperson är man, doktorand i psykiatri, med rötterna i Nigeria som tillbringar sin lediga tid på New Yorks gator och i spåren av slaveri och dagens rasism. Jordahls är kvinna, pensionerad hemtjänstarbetare, född och uppvuxen i Norrbotten och med gruvan som bas, som söker följa klassamhället i spåren. Även Gatorna har till stor del bytts ut mot byvägar och beteshagar där världen till en början tränger in i ensamheten genom internet, radio och tidningar och grannar.
Att Jeanette blir en sorts mottagare och insamlare gör att hon själv blir en textens skugga som läsaren om och om igen försöker lyfta in i ljuset och få grepp om. Till exempel gör dotterns ord: ”Jag minns att du tyckte pappa bråkade för mycket på jobbet. Det var du som var rädd för vad folk skulle säga på byn” att bilden av henne kränger, vilket bidrar till att skapa en roman med många lager.
Det finns ögonblick då texten rör sig vid gränsen för hur många systemtiska orättvisor och sanningars skuggor som en roman kan rymma utan att trovärdigheten urvattnas. Som till exempel när Jeanette vandrar ensam på Oaklands gator i USA och stöter på en afroamerikansk kvinna som skrivit mycket om samerna och som påpekar att ”en självmordsvåg går bland renägande samer. Deras sätt att leva räknas inte heller.” Verkar inte mötet lite för otroligt?
Men Jordahls prosa övervinner dessa ögonblick av misstänksamhet. För "Som hundarna i Lafayette park" är nämligen även den en sorts dödsbok med en bevisbörda som väger tungt. Frågan måste därmed omformuleras till: Hur mycket orättvisor kan ett samhälle bära upp utan att förlora trovärdigheten?