I röd skoteroverall, och med tomteluva på huvudet, stack jag in nyckeln till ytterdörren. Samtidigt hördes en barnröst ropa:
– Titta!
En flicka – gissningsvis runt fyraårsåldern – stod ute på gatan och pekade med hela armen mot mig och mitt grånande skägg.
– Han går in där!
Som om hon knäckt den stora gåtan, att jag inte alls bor på andra sidan horisonten. Inte heller i en liten stuga djupt inne i någon skog. Det där med nordpolen är också bara nys. För se, nu är det avslöjat en gång för alla, att tomten bor på en helt vanlig gata i Luleå.
Den vuxne vet ju om allt det där. Sanningen finns dold i flera paket med snören och lager av omslagspapper. I den första julklappen ligger initiationsriten då barnet luras att tro på tomten, men sedan förväntas bli förhärdat i och med upptäckten att bakom masken – bakom apokalypsen – dolde sig bara någon släkting som klätt ut sig.
Men barnet går runt problemet och smyger självmant in i fas två, struntar i bedrägeriet och anammar förtrollningen. Förborgar det övernaturliga inom sig. Tomten bevaras i världen som skådeplats för allehanda bedrägerier. Ungefär som Schopenhauer filosoferade. Även om tomtar som han och jag gärna muttrar friskt åt julen.
– Han bor där, pekade flickan igen.
Ja, tillvaron har ju sina märkliga stigar och irrgångar. Och julen borde förresten döpas om till just apokalyps. Det har inte alls med jordens undergång att göra, som kanske många tror, utan kommer av grekiskans kalypto som betyder dölja. Med prefixet apo (från, bort) blir betydelsen avslöja. Som med vilken förväntan som helst. Vi river av julklappspappret. Och se! Sanningen avslöjar sig. En sanning som alltid visar sig vara någonting annat än det vi föreställt oss.
Så vem lurar vem egentligen? Med bara en gnutta eftertanke kan var och en inse att världen även före och efter 24 december är full av allehanda tomtar, skådespel och bedrägerier. Oförmåga till ärlighet och sanning är allas vår bristvara. Därför borde vi förstås rösta på ett bättre skådespel. I alla fall göra ett tappert försök att välja andra repliker och handlingar i vår teater.
– Ojdå. Nu blev jag avslöjad, sa jag. Kom hit så får du se hur vi bor.
Flickan såg uppenbarligen möjligheten i dramat och kom fram för att skåda ännu en apokalyps.
– Så här ser det ut, sa jag och lät henne titta in en tämligen standardiserad genomsnittshall i Svea Rike.
Fast skägget var äkta kan jag lova. Eller som jag brukar säga: Världen är alltid större än det man ser.