Så finns det också en speciell familjehistoria: hon föddes 1854 och växte upp i Kalmar som yngst av fem syskon i en genomkonstnärlig lärar- och kantorsfamilj. Två i skaran emigrerade till USA och syster Augusta dog ung i tuberkulos.
Jenny gifte sig 1887 med Daniel Stoopendahl som gick halv läkarutbildning och fick några vikariat men drabbades så svårt av tuberkulos att han aldrig återkom till arbetslivet. Det var alltså Jenny försörjningen hängde på och Jenny ville småningom ha en representativ våning och ateljé på Tegnergatan i Stockholm.
Jenny Nyström tvangs arbeta för två. Hon hade tur i början av sitt konstnärsliv: hamnade i Göteborg på den Museets rit- och målarskola som kom att bli Valands, kom sedan direkt in på Konstakademin och fick genom en lycklig slump kontakt med Viktor Rydberg. Han var i färd med Lille Viggs äventyr på julafton och dikten Tomten som redan från början publicerades i dagspressen och krävde sina illustrationer.
Liksom i USA stod illustratörsyrket högt vid denna tid när kromolitografierna slagit riktigt igenom, prydde alla tidskrifter och alla väggar i stugorna.
De manliga konstnärer som bildade Opponenterna på Konstakademin känner vi till: Ernst Josephson, Carl Larsson, Richard Berg, Georg Pauli. Men också fem kvinnor undertecknade protestskrivelsen med krav på modernisering av utbildningen och till dem hörde Jenny Nyström. Det brukar inte stå i våra uppslagsböcker. Hon hade också fyra år i Paris, Académie Colarossi, Académie Julian och den berömda (kanske mytiskt upphöjda) svenskkolonin Grez-sur-Loing.
Så Jenny Nyström var alldeles klart på väg mot en uppburen roll som stafflimålare men fick större försörjningsplikter än som var typiskt för en kvinna i hennes generation.
Kanske var det detta som gjorde henne till ”uppfinnaren av den svenska tomten” och desto mer berömd som illustratör. Man kan väl säga att hon i sitt väldiga bildflöde fastslog Den Svenska Tomtens närhet till barnen, en småvuxenhet som för tanken till vättarna fast dessa bodde under jorden och tomten på gården.
Jenny Nyströms tomte är gammal men barnsligt livlig, djupt försatt i sin vänliga omtanke om gården och dess barn och djur. Så ser inte Sankt Nikolaus ut i andra länder. Han var ursprungligen en grekisk biskop, blev helgon och detta tar bilderna av honom fasta på.
Här visas två lite ovanliga julkort av Jenny Nyström: den fantastiskt välkomponerade sagostämningsbilden av tomten och barnet ridna av svanar och den ovanligt stora tomten som stöder barnet. För konstnärinnan var det alltid så: först kom barnen, sedan tomten och slutligen gårdens alla djur, särskilt hästar med själfulla ögon, getabockar, hundar och katter.
Aina Stenberg Masolle kommer god tvåa i produktion om man går igenom några tusen slumpvalda julkort. Också hon gick stor målarutbildning: Konstfack, Althins målarskola, Konstakademien 1904-07 och skolor i Frankrike och England. Bodde länge i Siljansnäs.
Hon är kanske mest känd som sagoboksillustratör och hon gjorde Barnens adventskalender från 1941. Hennes bilder är starkt stiliserade utan stor betoning på skuggning och ”tredje dimension”, men de fantasivärldar hon bygger upp i kalendrarna glömmer man inte.
Maja Synnergren hade den kombination av yrken som var möjlig för en konstnärlig kvinna tidigt på nittonhundratalet: teckningslärarinna och illustratör. Också hon gick Konstfack, illustrerade sagoböcker, gjorde bokmärken och barnporträtt. Hon har gjort en skolplansch med flicka vid vitsippsbacke som hör till de klassiska. Det julkort med dansande barn runt julgranen visar att man ganska tidigt behövde alternativ till alla fryntliga tomtar, vilket ju redan Jenny Nyström insåg med sina rena barnbilder. Synnergrens stil är mer modern, reportageartad.
Kerstin Frykstrand, uppväxt i Karelen med finsk teckningslärarexamen 1923 och måleristudier för Eero Järnefelt, bodde i Sverige från 1930-talet. Hon är mest känd för sina månadsbilder med väna flickporträtt som hängde i skolorna och gavs ut i Scouternas almanacka. Hon illustrerade Min skattkammare och Alice Tegners samlade visor. Offentliga utsmyckningar av henne finns i Djursholms församlingssal och Stocksundsskolan. Det julkort av henne är ytterligare ett steg modernt: en trio av barn som spelar ”jullåten” under stjärnhimlen.
Äventyrstidningen Levande Livet vek inte från sin spänningsnovellistik ens till julen men kunde uppmärksamma den med någon enda novell och genom att nystarta en extra begärlig följetong, Julnatt i Tibet, som här illustreras av Allan Löthman 1947 handlade om hur en grupp avsigkomna äventyrare hamnar i snöstorm julnatten men räddas av en stenbock som inkarnerar ”den vite anden”.
Julen 1952 inleddes den längsta följetong med ”naval fiction” som någonsin gavs i Levande Livet: C S Foresters Kapten Hornblower som denna gång byggde på romanen Order och kontraorder.
Hornblower seglar en fregatt över Stilla havet för att söka allians med rebelledaren mot spanjorerna El Supremo i Nicaragua. Genom list erövrar Hornblowers män spanska linjeskeppet Natividad som överlåts åt rebellerna.
Så kommer kontraorder från London: man har slutit fred med Spanien och fartyget måste än en gång erövras …
Mitt sista julkort från berättarepoken i svensk underhållningskultur har en upphovsman vi oftast förknippar med skräckbilder: Hans Arnold. Här ser vi att hans myllrande bilder lika väl kan illustrera julens gemenskap.
Hans Arnold var den fjärde illustratören i Bland tomtar och troll, efter John Bauer, Gustaf Tenggren och Einar Norelius. Här var det ofta kvinnor som berättade, medan illustratörerna var män.
Min äldsta Bland tomtar och troll är från sjätte årgången 1912 och redan här förekommer Ann Wahlenberg med Trollkarlens kappa, där ondska och godhet virvlar som bara i dessa ursagor. Många kvinnor som efter hand lämnade bidrag kom att höra till våra främsta berättare för barn: Elsa Beskow, Britt G Hallqvist, Edith Unnerstad, Margareta Ekström.
Var det bättre förr? För kvinnor var det inte bättre förr, men berättandet och bilderna var bättre.