Det där med Karin Mamma Andersson får vi återkomma till. Istället börjar vid med Edward Hopper, den amerikanske målaren som återgav ensamheten och då mest känd för målningen Nighthawks (Nattugglor), där han återgav en restaurang från gatan, ensamheten bakom de stora fönstren.
– Edward Hopper var en förebild när jag började här på konstskolan och jag gillar honom fortfarande.
Där finns också Hopperspår i framför allt en av Lennart Holmboms målningar som han också mycket riktigt kallar Nighhawks.
– Det här är hamburgerrestaurangen i korsningen Storgatan-Kungsgatan i Luleå.
Sedan tog han Hopper hem till sommarstugan, utanför Luleå.
– Den där heter Mr Edwards semester. Om Hopper kommer till vår vik så kommer han säkert i en sån där husvagn. Den här vägen brukar jag promenera på om kvällarna. Det är en av mina viktiga målningar.
Bilen är utan tvekan amerikansk, en sån där 50-talsmodell med stora fenor. Husvagnen är däremot det svenskaste man kan tänka sig, en klassisk SMW.
Under barndomsåren i Jokkmokk hade beundran för Edward Hopper ännu inte väckts. Det fick duga med Jokkmokks egna konstnärer.
– Mina systrar var duktiga rita och jag inspirerades nog av dem. Sedan uppmuntrades jag i skolan och fick fina betyg.
– Jag härmade Hans Andersson och gjorde rena kopior av hans skrapteckningar. De kunde jag sälja för 25 kronor när han fick 250 kronor för dem. Han har förlåtit mig.
Det där med konstnärsframtiden var inte spikrak, trots lärarnas uppmuntran. Det blev naturvetenskaplig linje i Malmberget och sedan var det när att yrket blivit linjemontör på Vattenfall. Tryggt och säkert.
– Då hade jag kunnat köpa en BMW och bo kvar hemma hos mamma. Men så hade jag ju kommit in här i Sunderbyn och på den resan är det.
Och livet i Sunderbyn blev något helt annat än en BMW och mammas köttbullar.
– Det går inte att beskriva hus fantastiskt det var. I Jokkmokk fanns det inte många som var intresserade av måleri eller fotografi. Här var vi 40 elever och så fanns ju alla verkstäderna. Vi var också många som bodde här på folkhögskolan.
Det var nästan för bra, åtminstone efter ett par år.
– Jag tänkte att här kommer jag att bli söndervårdad. Behövde bara stoppa de smutsiga kläderna i tvättmaskinen, allt annat som mat och så serverades.
Sita året på konstskolan hittade Lennart Holmbom en lägenhet i Boden och kom som färdig konstpedagog att arbeta med utvecklingsstörda på Centrallasarettet.
– De fick måla kulvertar under lasarettet, 300 meter väggmålningar. Från början efter mina skisser, men efter hand släppte jag, de fick göra allt själva och då blev det riktigt bra.
Det ledde till en fast anställning som konstpedagog hos landstinget, men Lennart Holmbom steg av efter ett år och valde att leva på sitt måleri. Det har han gjort sedan dess.
– Jag har haft tur som gillat att måla naturalistiskt. Då är det lättare att hitta köpare. Jag har även lyckats sälja en del abstrakta verk, men det var ett måleri som var nästa 1950-tal.
Offentliga verk är en inkomstkälla och Lennart Holmbom har under åren satt konstnärlig krydda på många institutioner. Den som besöker Sunderby sjukhus barnavdelning kan se hans träbåt där den står mitt på golvet. Dess tillkomst har sin historia.
– Jag fick en beställning på en skulptur och skissade. Det mesta blev fult eller livsfarligt. Då kom jag på att ta in en båt i sjukhuset. Den skulle gå ett glasgolv i ruffen och under det skulle man se en sandstrand med lite leksaker och så en bit av Berlinmuren.
Förslaget gillades av landstinget. Det handlade om att renovera en gammal båt. När Lennart Holmbom i stället ville låta bygga en ny båt sade landstinget nej till mera pengar.
– Båtbyggaren som var beredd att bygga en ny båt ringde då upp och berättade att förr använde man mycket blymönja i båtarna. Jag ringde landstinget och berättade om blymönjan. Återkom i morgon, blev svaret. Nästa dag fick jag pengar till en ny båt.
För många är Lennart Holmboms måleri stadsmiljöer, hus och gårdar. Ofta i ljus vinterskrud. I utställningen i Galleri Y är tonen mörkare och husen färre i hans senaste verk.
– Många tycker att jag målar mörkt, men det har bara blivit så. Jag är fascinerad av skogen och när jag går ut på kvällen bakom stugan så står granarna där i mörkret som väktare. Det är mäktigt.
Utställningen har två delar, den ena delen mera konventionell med de hängda verken, men så en del av en vägg där Lennart Holmbom hängt allt från skisser, blad ur anteckningsböcker, affischer, små fotografier, tidningsurklipp och en massa annat från de 40 åren som gått.
– Min idé var att visa hundratals skisser. Sedan fick jag inte pengar så det räckte till en ordentlig hängning. Det blev den här tummetotten. Men det här är kul och jag kommer ofta hit och sätta upp nya grejer, kompletterar. Jag vill visa dagens konstelever ett exempel hur man kan jobba i konsten, hur en konstnär gör det.
Efter utställningen i Sunderbyn och en senare i Gällivare väntar det stora uppdraget från konsthallen Havremagasinet i Boden.
– Havremagasinet vill sätta ihop samtida konstnärer med gamla Bodenkonstnärer. Jag brukar inte kallas samtida, men jag fick uppdraget att göra något om Sven Boman. Jag vet ännu inte hur, men jag ska se på hans målningar och kanske göras något eget av det. Det blir en kick.
Och så var det där med konstnären Karin Mamma Andersson och Lennart Holmboms våta asfalt.
– Det var när hon ställde ut här i Luleå häromåret och under ett möte hon höll berättade att det var en utställning i Luleå med målningar av våt asfalt som fick henne att välja att bli målare. Vem målaren var kom hon inte ihåg. Holmlund ropade flera i publiken. Själv kom jag för sent till hennes möte men när jag kom var det ovanlig många som vinkade åt mig. Efteråt fick jag veta varför. Kanske hamnar jag i konsthistorien kring Karin Mamma Andersson.
Om vägar och våt asfalt gillades av den blivande konststjärnan Karin Mamma Andersson, så gillades det inte av recensenterna.
– En recensent skrev att det där bilderna av vägar inte var mycket att hurra för. Några år senare hade samma recensent ändrat sig och uttryckte att "det här är ljusets mästare i hans sätt att måla vägar".