Det är något melankoliskt över Joachim Karkeas bilder. Solen skiner inte över de ensamma ladorna, telefonstolparna står ensamma på höstgråa fält och småfåglarna sitter truliga kvar bland fallfärdiga höstlöv. Det är grått och det liknar höst.
Han har mestadels använt vattenfärger för att måla melankolin och han är en så god akvarellist att betraktaren inte smittas av målningarnas dystra drag.
En separatutställning kräver en god standard på verken. Det har Joachim Karkea och han har några verk som lyser mitt i melankolin. Där finns den fina stämningsfyllda akvarellerna Månsken och Vattenspegling liksom den lilla fina Vinterlandskap.
Oljemålningarna känns inte lika roliga. Han har målat en räv utan vidare utveckling och en knölsvan som det inte heller finns anledning att lägga på minnet.
Det gäller däremot inte oljemålningen Skymning, där han återger ett höstsnöigt skogslandskap med en älg på skogsbilvägen. Den målningen ger en känsla av den tid vi just nu befinner oss i, den sena hösten.
Det var några verk i större format, men hans kanske finaste är i det lilla formatet, en liten akvarell med titeln Myrlandskap. Den är värd att titta närmare på.