"... det för sin frihet kämpande Norges nationaldag, numera som bekant ’officiellt avskaffad’ av Quislingklicken".
Så löd rubriken till faderns, kyrkoherden i Glava, tal för Norgehjälpen 17 maj 1942. Det var farliga ord den gången och en ledamot i kyrkorådet sa: "Kommer tysken, da ställer han opp kyrkoherden å mej å Elldér mot körkemurn å skjuter ôss."
Det var så det började för DN-skribenten Karl Erik Lagerlöf; kriget fyra mil bort, fadern var präst med ett förunderligt frimod och civilkurage. Vissa saker måste sägas om det så gick på livet. Sedan har det fortsatt hos yngste sonen. Så kan man se på självbiografin Moralisten och drakarna.
Han har en inställning till litteraturkritikerns roll som är djupt konstnärlig, djupt ansvarstagande, nästan grandios; eftersom litteraturen speglar världen ska han inte bara förstå litteraturen utan också världen - naturen, miljön, ekonomin, politiken, moralen, kärleken, alla villkor för jämställdhet och hävdande av människovärdet.
För att kunna skriva om Rosseau reser han till franska Alperna och vandrar i hans fotspår på hyllvägar som kanske byggdes av Hannibal. För att skriva essäserier i Handelstidningen (första tio åren av skribentkarriären) och DN lär han detaljkunskap av experter.
Hela tiden ligger skönlitteraturen som ett golv i hans medvetandebygge, men det räcker inte med litteraturen. Frågan om människovärdet formligen förhäxade Lagerlöf redan som student i religionshistoria i Uppsala, med koncentrationslägren i färskt minne. Han skrev trebetygsuppsats om Bergspredikan - Thomas ab Aquinos uppfattning, Luthers uppfattning, Tolstojs. I Bergspredikan såg han ett "trendbrott", en radikal förnyelse; "älska era ovänner och bed för era förföljare".
Liksom fadern var han imponerad av Gandhis ickevåldstaktik och hade Mina experiment med sanningen i bokhyllan.
Lagerlöf lägger märke till att den medvetna retoriska överdriften, hyperbolen, är grundläggande stilmedel i Bergspredikan. Här anar jag en linje till hans många debatter i miljö- och demokratifrågor; han håller noga reda på när motståndaren fastnar i dogm och överdrift, intar själv hellre syntespositionen än står för antitesen. Han kan också använda ren, grundläggande argumentationsanalys som i debatter med Mats Svegfors. Inte för inte läser han vid filosofiska institutionen. Lagerlöf fastnar på en variant av teodicéproblemet hos Paulus: Hur kan kravet att lyda Gud förenas med lydnad mot "all överhet", med Förintelsen i färskt minne?
Hans huvudfråga genom studierna och senare skribentskapet blir djupt moralfilosofisk: Hur säkerställa människovärdet efter de fruktansvärda erfarenheter världskriget gav?
Lagerlöf säger på flera ställen att olika belackare "suckar" åt honom. Det går kanske att förstå. Han har starkt fokus på moralfrågor, är ytterst grannlaga i sin argumentation. Den mer lättsinnige ser honom säkert som "jobbig".
Egentligen är det väl i hans ofta lysande litteraturanmälningar (som den inledande översikten i Strömkantringens år från 1975) som han når sin största frihet och associativitet. Där är han inte "tung" utan upplyftande med sitt kristallklara språk och sin överblick.
Lagerlöf ser ofta en andning mellan realistiska berättarperioder och abstrakta, intellektualiserande som postmodernismens "era" i svensk litteratur. Kanske sju-tio år åt ena hållet, så lika länge åt andra.
Men han missar inte att detta antingen speglar förhärskande politiska dogmer eller avsätter politisk trend.
Han vill tro på politikens och folkdeltagandets möjligheter, inte se politikens område som alltmer begränsad av ekonomi och ekonomism, globalt marknadstänkande, smygande storföretagar- och bankvälde. Sådana tankebanor ledde honom till EG-motståndet och även här han man se linjerna tillbaka till hans "moralistiska bakgrund". Han ser sig själv som vänsterliberal.
Belackarna suckar men Karl-Erik Lagerlöf följer sitt kall. På vägen uppstår stunder av glödande engagemang och ett ofta hisnande vackert språk.
En tid träffade han ofta Göran Tunström, fascinerades av dennes berättande och rådde honom att skriva som han talade. Tunström ska då ha varit i en period av skrivkramp. Kort därpå sägs Tunström ha ringt och tackat för rådet, "han hade redan skrivit femtio sidor". Detta blev Maskrosbollen. Jag kan inte hitta någon bekräftelse av den episoden hos Rolf Alsing i Prästunge och maskrosboll.
Överskattar Lagerlöf ibland sitt inflytande ?
Man kan inte skriva så mycket, vilja så mycket i samhället utan ett mått av åtminstone tillfällig hybris som också kan kallas tro, helt enkelt. Han berättar ofta om självskepsis och rentav skuld, som när Handelstidningen las ner.
Han är en glödande moralist där han står mot drakar som sprutar eld. Det är en fröjd att följa honom genom livet i denna bok. Fortsättning sker dels genom bloggen under www.karleriklagerlof.se, dels förhoppningsvis i nya böcker.