Christina Kellberg
För snart två år sedan kom Christina Kellberg ut med memoarerna Kupongtjuven. Min mormors förlorade heder. Nu romandebuterar hon med en skildring av en ung flicka som i ålder kunde vara författaren, men där huvudpersonen skildras som andra person.
Handlingen utspelar sig i ett Sverige på 1950-talet. I inledningen i den stora huvudstaden, men flyttlasset går ut i landsorten, någonstans i Roslagen.
Den lilla flickan Marina har en far med författarambitioner och en mor som vill flanera i pumps på storstadens gator och möta mäns uppskattande blickar. Men sedan är det ju detta med spriten och tabletterna.
På det följer våldsamheterna när spriten inte ger diktarinspirationen och tabletterna inte lindrar besvikelsen över livet vid spisen i köket. I detta inferno befinner sig det ensamma barnet, den lilla flickan.
Christina Kellberg lyckas ge närvarokänsla och teckna huvudpersonernas sammansatta karaktärer. Samtidigt finns där också tiden, 1950-talet, där nyhetsflödet i veckotidningarna på utedasset är fyllda med skildringar kring den dödsdömde Caryl Chessman och den ryska rymdhunden Laika.
Försupen far och en knarkande mor. Det låter kanske som 248 sidor elände, men boken fastnar aldrig i eländesgyttjan. Där finns också stunder av kärlek och värme i en sargad familj.
Den unga flickan Marina växer, stärks av erfarenheterna och förefaller gå ut i livet med rak i rygg och inre styrka. Så det här är en god romandebut.