Stilistiskt är det en annan, eller kanske ny Kallifatides, som benar i kärlekens väsen i Med sina läppars svalka. Tonen är kärvare, mer kortfattad, inte som en isländsk saga, men betydligt strävare än vad man är van med.
Materialet är biografiskt, eller åtminstone förefaller det vara det, med den kraftfulla och kärleksfulla Elena i huvudrollen. Född 1932, i en grekisk by, får Elena uppleva både andra världskriget fasor i hemlandet, migrationens turbulens, och post-industrialismens Sverige.
Men de gripande historierna om Elenas uppväxt och liv till trots, så är det inte dessa boken verkligen handlar om, utan om kärleken. Kallifatides verkar luta åt att det är Eros som styr människan, inte Agape, alltså kärlek utan sexuell underton.
Kärleken beskrivs som en magnetisk kraft, som håller ihop människor, så länge vissa regler för umgänget bibehålls. För Elena slocknar kärleken till Giannis, när han slår deras dotter, för att hon, i likhet med sina föräldrar, låtit sig styras av Eros.
Historieskildringen är bred och mycket lärorik att läsa, faktiskt en gedigen påminnelse om europeisk krigs- och efterkrigshistoria. Och kanske det är för att boken med nödvändighet behöver alla sina historiska fakta och sociala rundmålningar för att fungera, som Kallifatides fått skära ner på språkliga utbroderingar.
Lägg till historieskildringen så den detaljerade skildringen av Elenas liv, så förstår man att knappa 400 sidor varit ett trångt utrymme. Luftigheten i berättandet är ändå densamma man är van vid, och detta uppnår Kallifatides genom att dröja vid Elenas tanke- och känslovärld, ge henne utrymme och lugn, i en text som myllrar av människor, miljöer och händelser.
Elenas berättelse rullas upp i återblickar, från en position där hon funnit andligt lugn, och lugna relationer med sin dotter och sin bästa väninna. Efter att ha läst hela boken, känns det anslaget som att man formar Elenas karaktär redan i början, och sedan får korrigera den vartefter man får följa hennes liv från uppväxten och framåt. Vad är det för fel på rak, kronologisk ordning, för gestaltningens skull? Eftersom anslaget avslöjar hur Elenas liv som gammal ter sig, så är bokens avslutande delar mindre överraskande, än de förmodligen varit utan återblickandets berättarteknik.