Kenyanskt konstnärskollektiv till Luleå

Förra året gjorde konstnärsgruppen Maasai Mbili (M2) från Kenya sina första offentliga framträdande i Europa. Nu, ett år senare, kommer tre av kollektivets medlemmar till Sverige för att visa sin konst på fyra platser, varav en är Luleå.
Trots att konstnärsgruppen bara funnits sedan 2001 har de redan nått stora internationella framgångar - bland annat är de mycket populära bland privata samlare av samtida konst och de finns i permanenta samlingar hos ett flertal beryktade konstgallerier världen över.
Men resan hit har varit långt ifrån enkel.

2001 slog sig två konstnärer, Gomba och Rabala, som till vardags försörjde sig på att måla skyltar längs gatorna i stadsdelen Kibera i Nairobi ihop, och började skapa samtidskonst. 2003 fick de tag i en gammal utrymd pub som de gjorde om till en studio - det som i dag har blivit M2 Art Centre. Andra konstnärer anslöt, och i dag har gruppen tio medlemmar.
Huvudfokus inom gruppen är att använda konsten som ett slags socialt kitt.
Kibera är ett av världens största slumområden med 1,6 miljoner människor på en yta stor som Gamla Stan i Stockholm, berättar Gomba, en av gruppens medlemmar.
- Två tredjedelar är utan jobb, men det beror inte alltid på att de saknar utbildning. Kanske en åttondel av de som går ut high school fortsätter till universitetet, men av dessa är det slutligen bara cirka elva procent som verkligen får jobb, säger Gomba.
Han citerar en annan av konstnärsgruppens medlemmar, som kallas Weaky och är utbildad dataingenjör:
"Vem vill vara ingenjör när det enda verktyg som finns i Kenya är en skottkärra?"
- Skolsystemet i Kenya brukar kallas "8-4-4", det vill säga, åtta år i grundskola, fyra år på high school och fyra på universitet. Men i folkmun brukar man säga "Åtta minus fyra minus fyra". Då blir det noll kvar. Och det är ungefär de chanser man har att sedan få ett jobb, tillägger konstnärskollegan Ashif och menar att skolgång i Kenya som det ser ut i dag tyvärr är tämligen bortkastat.
- Jag har själv inte gått universitet, men jag klarar mig bra genom att leva på konsten. Och jag är övertygad om att ifall konst fanns på schemat i skolorna skulle fler kunna försörja sig på det, fortsätter han.

Från början, när Maasai Mbili ( på svenska betyder namnet två massajer) skapades, brukade de två grundarna gå klädda som massajkrigare - trots att ingen av dem är det.
- Folk brukade kalla oss allt möjligt och säga att vi var galna. Men sedan började de säga att "hey, de där galningarna håller faktiskt på med något". I dag går alla omkring och säger "hej konstnär" till varandra - det har blivit populärt att hålla på med konst, säger Ashif och skrattar.
Konstnärkollektivet må ha mötts av skepticism i början, men i dag står folk i kö till worskhops och projekt. Och det är inte bara det att gruppen vill främja konsten i Kenya, de vill också använda den för att förbättra livskvalitén..
Bland annat arbetar de tillsammans med olika hjälporganisationer i olika frågor. Projekten kan handla om allt från att motarbeta kvinnlig könsstympning till misshandel, korruption eller att minska stigmatiseringen kring hiv/aids.
- Innan jag började jobba med M2 tyckte jag precis som många andra att hiv-smittade var några man skulle akta sig för. Men nu, efter att jag har träffat så många av dem och fått ta del av deras livsberättelser, har jag helt ändrat åsikt. Och det är viktigt att vi verkar för att de här människorna verkligen blir en del av samhället, säger Ashif.
- Jag har också insett av en del av de hiv-smittade som kommer till mötena på konstcentret lever i förnekelse och inte vill inse att de bär på smittan. Många tar till exempel inte sina mediciner på grund av det. Då kan det här projektet också vara en väckarklocka för dem själva - de kan "komma ut" som smittade och acceptera sin situation och få hjälp. Annars dör de, säger Rabala.

En del av verksamheten på M2s konstcenter är också politisk. Ashif har till exempel refuserats många gånger, på grund av att hans konst varit politiskt tabu.
- Men man kan inte låta sig nedslås av att konsten skapar konflikter - i slutändan är det ändå många som håller med mig i mina åsikter, säger han.
Ett av M2s viktigaste konstprojekt var ett så kallat "outreach project" som de kallade Art4Peace Healing Project, som ägde rum strax efter valet 2007 då Kenya skakades av våldsamma kravaller på grund av att valet inte ansågs ha gått rätt till. Gamla oförrätter kom till ytan, och snart mynnade oroligheterna ut i etniska konflikter.
- Kibera var en av de stadsdelar som blev allra värst drabbade. Men tack vare att vårt kollektiv består av goda vänner, trots att vi alla har olika stamtillhörigheter, så lyckades vi rädda studion, berättar Ashifa.
- Vi tog med oss femtio barn varje dag till ruinerna och lät dem måla vad de ville. All färg gjorde platsen vacker igen. Det är ett exempel på hur konsten kan fungera som en helande process, berättar Gomba.

Ashif, Rabala och Gomba arbetar med flera olika sorters uttryck - måleri, skulptur och smycken bland annat. Själva kallar de sig "jokrar inom konsten". I verken finns svärta och problem - som Rabala uttrycker det; "Kenya har ett nytt problem varje dag" - men också hopp om försoning och humor.
- Kibera må ha många problem, men det är en väldigt säker stadsdel, fylld av solidaritet och med en familjär känsla. När jag och min fru flyttade dit blev vi väldigt överraskade över att det kunde vara så vänliga människor i ett så hårt klimat, berättar svensken Anders Köhler som bor i Kibera och samarbetar med M2.
- Många människor kanske tror att de som lever under fattigdom och svåra förhållanden inte har humor, men det är fel. Det är humorn och passionen för konsten som får oss att överleva, säger Gomba.