”Efter några veckors förläggning i bagarstugor, uthus och tält kom den första baracken.” Så skriver författaren Gunnar Kieri i boken "1. Arbetskompaniet Storsien". Det handlar om interneringslägret i Kalix kommun vintern 1939-1940 då som mest 350 män utan något officiellt motiv, utan rätt att överklaga och på obestämd tid internerades ute på landsbygden i Sverige. Ett tiotal interneringsläger sattes upp runt om i landet med över 3 000 personer inlåsta. 1943 stängdes det sista av försvarsminister Per Edvin Sköld och all dokumentation brändes.
Nu uppmärksammar det litterära Sällskapet Gunnar Kieris vänner Storsien genom att lägga sitt årsmöte där lördagen den 7 maj och med Kalix kommunalråd Ellinor Söderlund på plats utöver Gunnar Kieri själv. Storsienbon Karl-Gustav Lindbäck kommer också att medverka och han har egna minnen från arbetskompaniet då han var nio år då lägret sattes upp i byn. Kierisällskapet föreslår också att ett minnesmärke sätts upp i Storsien för att påminna om de mörka händelserna under krigsåren.
Det var i huvudsak kommunister eller sympatisörer som internerades i Storsien, men i lägren placerades även radikala socialdemokrater, syndikalister, antinazister och fackföreningsfolk. Folk som kunde anses utgöra en fara för rikets säkerhet vid ett krig mot Sovjetunionen plockades in och håven får nog anses grovmaskig vid gallringen. Rykten och angiveri räckte.
Gunnar Kieri och medförfattaren Ivar Sundström gav 1972 ut den första upplagan av "1. Arbetskompaniet Storsien" och 1985 kom den tredje omarbetade och utvidgade upplagan. Den är sedan länge slut på förlag och i år planerar Kierisällskapet en nyutgivning av boken.
”Interneringen av kommunister från sommaren 1941 fram till världskrigets vändpunkt (Stalingrad) 1943 måste ses som ett inslag i den omfattande svenska eftergiftspolitiken mot det framgångsrika Nazityskland”, skriver Ivar Sundström i den senaste upplagan av boken "1. Arbetskompaniet Storsien". ”Lägret tillkom visserligen på militärt initiativ, men den uteblivna reaktionen från socialdemokratiskt och borgerligt håll vittnar om att demokratiska och rättsliga principer fick stå tillbaka för mer eller mindre primitiv antikommunism”, skriver Sundström.
Gunnar Kieri, vars far satt internerad i Storsien, berättar i boken om de påfrestningar som de internerades familjer utsattes för, både rent praktiskt i hemmet och genom ryktesspridning.
”Kvinnorna som hade sina män i Storsien sökte tröst hos varandra. Deras oro gav dem ingen lugn stund.… En dag bestämde de sig för att fara till lägret för att få visshet. Ryktet gick snabbt i byn. Nu skulle kvinnorna fara för att träffa sina landsförrädare. Att de inte skämdes”.