Den utflyttade Kirunabon Roger Metto, 59 år, har sin ateljé i Lidingö och var en av fem konstnärer som 2010 fick Ikeas uppdrag att göra något för folkhemmet. De andra var Helene Billgren, Roger Andersson, Jens Fänge och Niklas Seglevi.
– Jag tänkte textilt men gjorde ett måleri som jag gav namnet Centerpeace. Det är en aguelimålning i två versioner, ett tydligt verk som kan fungera i många miljöer. Ikea sålde drygt 3 000 av den.
Ikeas reproduktion fick stort format, två meter brett. Originalet är betydligt blygsammare men desto färgstarkare. Det är första gången Roger Metto ställer ut originalet offentligt.
– De som inte hann se den på Ikea kan komma hit och se den. Reprot blev blaskigt i jämförelse med originalet.
Det nästan brinner om Roger Mettos Ikea-målning Centerpeace och det gör det om många andra verk. Han räds inte starka färger. Samtidigt finns där också grafik i det lilla formatet och med återhållsamt uttryck.
– När jag flyttat från Kiruna var det något jag saknade. Efter en tid började jag måla landskap med majestätiska berg. Det blev ett bildsubstitut för Kiruna, midnattssolen och fjällens höstfärger i lite överdrivna färger.
AnnaSofia Mååg, 45 år, är inte född i Kiruna, hon är en ditflyttad dalkulla som först gjorde några års nedslag i Malmberget.
– Det var kärleken som drog mig till Malmberget. Kärleken består men föremålen för den växlar. Ishotellet i Jukkasjärvi drog mig vidare till Kiruna där jag stortrivs. Jag gillar den mörka vintern.
I ishotellet arbetar hon som lärare i snö- och isskulptur, men det är naturligtvis inga sådana i rumstemperatur förgängliga konstverk hon tagit med från Kiruna, i stället finaste kinesiskt porslin.
– Kina är keramikens Mekka. Jag var fem veckor i en stad stor som Stockholm och där alla jobbade med keramik. Där finns den allra finaste leran.
Hon blir nästan lyrisk när hon berättar om denna drömlera som alltsedan ostindiefararnas tid fått västerlandet att drömma om kinesiskt porslin.
– Den är ganska svår att forma men bränningen gör den så fantastiskt vit och ljusgenomsläpplig.
Hon ställer ut isbjörnar och hästar skapad av den kinesiska leran.
Sedan finns där också de stora gruvblommorna, som hon kallar de stora keramikkärlen. Dessa har skapats i det hantverk som gällde före drejskivans tid.
– Jag kavlar ut, skär och bygger långsamt upp kärlet. En så'n här bebis kan det ta två månader att göra för man måste låta varje bit torka innan nästa dag och nästa bit.
Hon beskriver hur hon har "gruvan i nacken" när hon arbetar i ateljén, att hon snart måste söka en ny ateljé när gruvan tar över staden.
Hans Isaksson, 61 år, har inte gruvan i nacken, för han lämnade födelsestaden Kiruna och är nu bosatt och verksam i Stockholm. Han visar en bild som han beskriver som utgångspunkten för utställningen.
– Det är en bild hemifrån som gestaltar resan Kiruna-Stockholm och tillbaka. Den är ett utsnitt av hemmet. Nils Nilsson Skum var jag intresserad av redan som barn, säger han om den stora bilden i vilken det ryms flera porträtt av den store samiske konstnären.
Nere på golvet så något helt annat, en bunt papper med ett svart hål i och en spetsig cylinder som passar i hålet.
– Detta är Kiruna och Kirunavaara, ett hål i marken. Jag tecknade igenom bunten med vässad blyertspennan som borrade sig ner. Cylindern skapades automatiskt, jag behövde bara limma ihop pappersbitarna.
Det han visar i sin utställning som han kallar +-0 (plusminusnoll) är i många fall mellanting mellan oljemålningar och skulptur. Han förvandlar den målade duken till föremål.
– Jag har skurit ut skosnören, fruktskal och bananskal av oljemålade dukar. Det ligger mellan måleri och skulptur och det har alltid intresserat mig.
Och mitt bland alla dessa olika uttryck finns så en stor tofs som avslutar ett kraftigt rep. Allt är svart.
– Det är borgarklassens diskreta charm. Med den ringer man på betjänten eller husan. Den är ett svart utropstecken i silke.
Svart är just det som Agneta Andersson, 55 år, utgår ifrån i sina teckningar. Hon har tecknat stort och med kol, heltäckande, i sin utställning New deadline, som präglas av den förgängliga gruvstaden.
– Jag kom fram till att den socialistiska rosen symboliserar Kiruna men nu är den socialistiska rosen svart-vit. Det är kontrasternas stad och samtidigt en sorg över att denna fantastiska stad ska försvinna.
En av Agneta Andersson stora kolteckningar visar Mangigatan där hon har sin ateljé.
– Det är nästan som ett hål i gatan och det blir det ju så småningom. Det svarta tar över och det blir mörkt i husen.
Det femte inslaget i denna Luleås Kiruna-satsning är Liselotte Wajstedt, som visar sina videoinstallationer, Jorindas Resa som är en roadmovie i samisk miljö.
Wajstedt är konstnär och filmare.
I dag är det gemensam vernissage för de fem utställningarna.