För nio år sedan gick Klara Johansson på gymnasiet i Båstad och hade aldrig träffat en slädhund förut. Det fanns bara en längtan efter en sällskapshund, och en dag hittade hon Iglo på Blocket.
– En blandning av Alaskanhusky och Malamut. Han var elva månader och bodde i en trång lägenhet i Malmö och jag tänkte att jag kunde cykla med honom, berättar hon.
Det förändrade allt.
Inom tre månader hade hon skaffat ytterligare en hund, och inom ett år elva till. Plötsligt bodde Klara i Sundsvall där hon börjat utbilda sig till slädhundsguide.
– Två hundar drog ju cykeln själva så jag tänkte att jag kunde lika gärna skaffa fler så går det ännu fortare. De kallar det polarsjukan – när du köper din första polarhund blir du biten och köper bara fler och fler.Jag fick den ganska fort, säger Klara.
Kärleken till naturen har alltid funnits där. Innan familjen flyttade till Skåne bodde de i Värmland, och Klara var ofta i fjällen med sin familj.
– Mamma har sagt att bland det första jag sa var ”fjällen är så vackert”. Då var jag bara några år, men jag tror verkligen att den tiden har format mig, säger Klara.
Men kärleken till fjällvärld, snö och minusgrader verkade hon bli själv om att utveckla.
– Jag har fem syskon som alla hatar snö och kyla. Men jag har mycket stöd ändå, min familj tycker att det är skithäftigt, de ser ju hur mycket jag älskar det här. Och helt ensam om intresset i familjen är jag inte. Jag har en brorson på fyra år som verkar ha fått polarsjukan. Förra sommaren, när han var två och ett halvt, gick han omkring med vattenkanna och gav vatten till alla hundarna, och när han var klar gick han ett varv till. Så jag sa till min bror att han får köpa ett hundspann åt honom, säger Klara och skrattar.
Efter arbete i Storuman och Norge flyttade hon slutligen till Jukkasjärvi i februari i år. Här hyr hon en stuga åt sig själv, och har hundarna på en kennel, medan hon letar hus för att kunna bo med sin flock på 12 vuxna alaskanhuskies och årets 16 valpar.
– Jag hade varit i Kiruna en del när jag jobbade i Norge, för många långturer går från Norge till Jukkasjärvi, och det kändes som att komma hem. Folk säger hej Klara och så. Så här blir jag kvar, säger hon.
*****
FORTSÄTTNING PÅ NÄSTA SIDA
/ BRYT TEXTEN HÄR!
***
Skallen ekar över trädtopparna när Combat, Iglo, Selje, Iveco, Vabis, Sludd, Thorin och Smaug radas upp framför fyrhjulingen. De rycker och sliter i sina selar, ivriga att komma iväg, gläfser till av glädje och får genast svar av de hundratals andra hundarna på kenneln. Men fyrhjulingen som spannet är förankrade i rör sig inte en meter – ännu. Klara har lagt i bromsen.
Det är dags för dagens träningspass; tio kilometer genom skog, över sten och genom vattenpölar som efter kvällens oväder når högt upp på vaderna. Himlen visar tecken på regn, men temperaturen är perfekt.
– Det ska vara under tolv grader för att de ska kunna träna, annars blir de för varma. I augusti får jag ofta träna dem på nätterna, säger Klara.
Att träna och ta hand om ett hundspann är ett heltidsjobb som heter duga. Om somrarna arbetar Klara i en slädverkstad i närheten av kenneln med att tillverka hundselar, utöver hundarnas fyra träningspass i veckan. Men när snön och turisterna kommer lägger Klara allt krut på turerna, och utöver det upp till sex träningspass i veckan. Det är tufft, men värt varenda minut, menar Klara. Men exakt vad som gör jobbet så fantastiskt kan hon inte riktigt förklara.
– Det är så himla häftigt att se hundarna när de arbetar, och att se harmonin i gruppen. Det är svårt att beskriva det, men det är något slags frihetskänsla, berättar Klara.
Hon hjälper till med gasen på fyrhjulingen över backkrönet, men när lutningen planar ut stängs motorn av och allt som hörs är det repetitiva ljudet när tassarna från de åtta hundarna tar mark. Kilometer efter kilometer passerar, i en stadig takt på mellan 14 och 17 kilometer i timmen, trots en fyrhjuling på ett hundratal kilo och tre personer i last. Att tänka på hur fort det går över snön på vintern är svindlande. Och för Klara handlar allt om fart.
– Att det blev den här rasen handlar nog framför allt om att Iglo hade den i sig, men en gång provade jag en sib, SiberianHusky alltså. Det gick så himla långsamt. Sibbar är typ traktorer, Alaskan är ferrari., säger Klara.
Och det är inte bara en spännande upplevelse för turisterna som farten det handlar om – Klara har dessutom en tävlingstitel att försvara.
– I mars tävlade jag i långdistans-SM. Det är 32 mil och det gick väldigt bra, jag blev femma totalt, och bästa svenska kvinna, berättar Klara.
Nu drömmer hon om att delta i Finnmarksløpet i norra Norge, där den kortaste tävlingsdistans är på 500 kilometer.
– Det vore jätteroligt. Det är verkligen äventyren, lagarbetet med hundarna som jag lever för, säger hon.