När Knut Ståhlberg pensionerades som radio- och tv-korrespondent i Paris, gav han sig i kast med att skriva om Frankrikes krigs- och efterkrigshistoria. Det blev läsvärda böcker om motståndsrörelsen, där han såg i backspegeln och skildrade de framträdande motståndsmännen, de som senare skulle komma att spela en roll för skapandet av den Europeiska unionen. År 2004 var han klar med biografin De Gaulle. Generalen som var Frankrike, som prisades av kritkerna.
Knut Ståhlberg har passerat de 90, men förtröttas inte. Nu omfamnar han också Winston Churchill, 1900-talets andre politiske profil i Europa, och beskriver den engelske premiärministern och den franske blivande presidenten som två kära vänner.
Jo, det håller i början av boken, men det där med kära inte distansen ut. Kärleken består inte, de blir mera ovänner än vänner och Churchill är mera vän med den amerikanske presidenten Roosevelt, som inte alls är någon kär ovän med de Gaulles, bara ovän. I stället framstår den brittiske utrikesministern Anthony Eden som de Gaulles verklige vän, liksom de brittiska medborgarna.
Så Ståhlberg når denna gång inte ända fram. Han har svårigheter att tillföra något nytt kring dessa båda personer. Det blir helt enkelt lite torrt, en återvinning av tidigare biografier.
Till bokens förtjänst hör dock beskrivningen av Frankrikes befrielse, hur de Gaulle kämpade oförtrutet och lyckades driva igenom att den franska armén skulle marschera in som befriare och inte den amerikanska armén.
Den amerikanske befälhavaren Eisenhower var en klok man som gav efter för detta krav och Frankrike fick också ikläda sig rollen som en av segrarmakterna när Tyskland skulle tas om hand. Den ståndaktigheten hos de Gaulle var viktig för Europas fortsatta utveckling.
Medan Winston Churchill, för allt i världen, inte ville stöta sig med presidenten på andra sidan Atlanten och förbannade de Gaulles ståndaktighet.
Tankarna går till vår tid och Irak, Saddam Hussein och de påstådda massförstörelsevapnen. Churchills efterföljare Tony Blair var George Busch förlängda läpp medan Frankrikes president Jacques Chirac gjorde som Charles de Gaulle och hävdade en egen, avvikande, uppfattning.
Så historien går igen, Frankrike låter sig inte styras och det bör vi vara glada över, vi européer.