Varje barn vet. Har känslan. Förstår. Eller begriper att inte alltid behöva förstå. Det är vi vuxna som krånglar till det. Som kräver att konsten ska vara begriplig. Som i klåfingrig anda vill ha kontroll och ibland ropar på förbud.
Vad är det barnet förstår?
Jo, magin. Fantasin. Och det som kan förklaras genom att det inte kan förklaras.
Birgitta Trotzig har klokt skrivit om detta:
”Varje barn tar en sten och ritar på asfalten en magisk krets. Universum uppstår. Barnet kastar stenen framför sig och hoppar ruta för ruta i livsstegen upp från jord till himmel och tillbaka. Varje barn vet att livet är en enkel fångenskap i ett mönster och en outtömlig bild.”
Det finns en annan grupp, som likt barnen, förstår konstens inre mening. Dårarna. De, liksom barnen, har ett öppet förhållningssätt som vi ”normala” vuxna saknar.
Tänk om kulturminister Alice Bah Kuncke förklarar ett av sina första beslut med orden: ”Utan långbänk, utredningar och annat tjafs, tycker jag att vi ska dubbla anslagen till konst. Mitt underlag till beslutet är enkelt: Det känns bra, därför gör vi det.”
Det går ju inte, invänder vi ”normala” vuxna.
Klart det går, säger barnen och dårarna.
Klart det går om vi inte ser kulturen som linjär, utan något som fritt får löpa ”i vårt inplastade ångestland”, för att återigen låna några ord av Birgitta Trotzig.
Där måste konsten göra skillnad. Vara likt barnet eller dåren. Vi måste tillåta konsten att inte bara vara det vackra utan låta den estestiken utmanas av det udda. Det som i norrbottnisk kontext kan beskrivas som eljest.
Friska fläktar ryms inte inom standardiserade pärmar. Vill inte nöta några långbänkar. Trivs inte i tröttsamma utredningar. Sådan är kulturen, tror jag.
I mörkertider – oavsett om de är orsakade av naturens gång eller av vikande konjunkturer – behöver vi kulturen som bäst. Därför är det kardinalfel att, till exempel, lägga satsningen på ett Dansens hus i malpåse.
Jag vet inte om jag kan förklara det bättre.
Vill ni veta mera: Fråga barnen. Fråga dårarna.
De vet.