Konsthallen rivstartar i höst
När Konsthallen i Luleå påbörjar sin höstsäsong är det med fyra nya konstnärer samtidigt. En av dem är dessutom hemvändare.
Foto: Fotograf saknas!
Det är i själva verket 300 halvuppblåsa basketbollar med tygfodral runtom, berättar Friberg.
- Jag har kallt verket Commoncause eftersom jag tänker mig att det symboliserar en stor grupp med ett gemensamt mål eller uppdrag där man inte riktigt vet vart man är på väg. Det kan ju vara så med oss människor - att vi dras med i det stora sammanhanget, i en gemensam utveckling som det är svårt att stoppa, säger Maria Friberg.
Att hon visar ett verk som handlar om ett kollektiv är ovanligt. Mest arbetar hon med individen. På en bild ligger en man hopträngd i ett stort däck, på en annan video kämpar en man mot ett skummande hav.
- Mina verk handlar ofta om att inte ha kontroll. Ibland kan man vara passiv under tiden som mannen i bildäcket, ibland kan man vara aktiv som mannen i havet som kämpar, men resultatet är detsamma.
Idéerna till verken växer långsamt, berättar Friberg.
- När jag får en tanke ser jag oftast verket som en i stort sett färdig bild. Sedan sätter verkligheten in och det är där det tar tid. Att fixa 300 basketbollar eller flyga för att fota traktordäck kan ta tid, säger hon och skrattar.
En annan vars verk tar tid är Patric Larsson. Ursprungligen kommer han från Luleå, men bor numera i Göteborg. När han började på konstskola i Göteborg var hans måleri stort och kraftfullt, men den senaste tiden har han gjort sig ett namn inom en helt annan stil.
- Jag tänkte nog att man ju måste förnya sig lite när man börjar en konstskola, annars är det ju ingen vits. Och då brukar de allra flesta gå tillbaka till barndomen och gräva lite, säger han.
- Jag mindes en soffa vi haft, där kuddarna hade nio små knappar som höll fast tyget och stoppningen. När jag var barn brukade jag se på hur många olika sätt jag kunde förbinda dessa knappar med en tänkt linje, utan att linjen passerade någon knapp två gånger. Så när jag befann mig på konstskolan med studielån tänkte jag; nu har jag ju tid att undersöka det där, säger Larsson och skrattar.
Konceptet med den undersökande konsten utvecklades. Numera ägnar han sig mycket åt mindmapping. Han väljer ett ämne som han råkar vara intresserad av för tillfället och läser en bok om det. Sedan skriver han ner stödord i tankebubblor och förbinder dem i stora, komplicerade kartor. Det tar tid.
Men kanske inte lika mycket tid som hans andra passion; prickmålningarna. Där trängs tusentals små punkter med olika täthet som tillsammans bildar en stor bild.
- Jag använder mig av Bic-pennor för det är på något sätt universellt. I alla länder skrivs brev och kontrakt med dessa. Jag vill inte använda mig av kol eller så för då blir det på en gång estetiskt snyggt och det är inte tanken. Det ska vara döda linjer som inte tillför något estetiskt värde i sig. Därför använder jag också slätt papper utan gräng, och inte heller svart färg.
Inget av verken har titlar.
- Jag vill inte styra betraktaren genom att tala om vad det är på bilden. Men det är klart, börjar man läsa i tankekartorna så förstår man kanske ändå vad det handlar om. Men ofta är konstälskare mycket smartare än en själv, så de brukar se saker som jag inte tänkt på, säger Larsson och skrattar.
I det tredje galleriet samsas Lisa Andréns grafik med Mari Vedin Laaksonens akryl.
I Andréns verk är motiven växlande, men många har anknytning till havet.
- Vatten är ett element som många har väldigt olika förhållanden till. För en del är det något otäckt, för andra något befriande. Det är också så jag vill att man ska kunna tolka verken; precis som man vill. Motiven är också byggda på ett ganska enkelt sätt så att man antingen kan se det enkla planet eller gå vidare och tolka det på ett djupare sätt, säger Andrén
Tekniken hon använder är torrnål, då man ristar motivet på en kopparplåt och sedan trycker.
- Först var jag orolig för att man inte skulle kunna skapa olika ytor som man kan med andra tekniker. Men det handlar om att hålla i nålen på olika sätt, trycka olika hårt och sedan inte vara rädd för att använda sig av en massa andra verktyg.
De svartvita ytorna står i behaglig kontrast till Mari Vedin Laaksonens stora målningar.
- Färg är något speciellt som jag alltid bär med mig. Det är verkligen mitt element, säger hon.
Bilderna är abstrakta, men är alla sprungna ur naturbetraktelser.
- Först målade jag naturalistiskt och sedan utforskade jag inre bilder. Nu vill jag kombinera dessa genom de här verken. Man kan se naturens färger och former genom ett djup och en fysisk närvaro som försvinner bortom ramen - men samtidigt kan man också se bilderna som inre bilder. Jag är mycket ute i fjällen alla årstider och tanken är väl att man ska kunna se just de ögonblicken och kanske känna känslan av dem.
Så jobbar vi med nyheter