Visst kan man ana att det är Luleåkonstnären Kerstin Hedströms händer som format skulpturgruppen ”Bida tid”, som i dagarna kom på plats i skulpturparken Wharepuke i Kerikeri, Nya Zeeland. Återbruk och tidskrävande arbetsprocesser har blivit hennes signum, och de skira, vingliknande verken som vajar lätt i vinden är tillverkade av gamla cd-skivor, lintråd och aluminium.
– Jag har mestadels jobbat med dem hemma i Luleå. Det tog tid, jag har hållit på i många månader. Sedan tog jag hit dem i delar, och monterade och limmade på plats.
Idén till skulpturgruppen har hon burit på länge:
-Många idéer försvinner lika fort som de kommer, sen är de borta. Men vissa stannar kvar, och det här är en idé som aldrig har lämnat mig. Den har funnits med mig sen den kom till mig för kanske 20 år sen, eller mer.
För ett år sen besökte Kerstin Hedström Nya Zeeland för första gången. Hon besökte många skulpturparker och utställningar, bland annat parken i Kerikeri:
– Jag kände direkt att ”jamen, här är ju platsen för skulpturgruppen som jag har haft inom mig så länge”. Jag skickade in en ansökan, gjorde ett förslag till parken som antog den. Så den har en ganska lång historia.
Tanken med verket tycker hon är svår att förklara:
– Jag ser för mig insekter som sitter på grässtrån eller vasstrån, som det kan vara när man ser dem. De sitter, och sitter, och sitter. De har ingen brådska, sitter och väntar och bidar tiden.
I tre veckor har Kerstin Hedström varit i parken som Artist in residence, AiR, tillsammans med tre andra konstnärer, två från Nya Zeeland och en från Wien i Österrike:
– Vi har haft väldigt trevligt tillsammans, med fina utbyten och diskussioner, och vi har hjälpt varandra.
Hon berättar att det var lite nervöst innan allt hade kommit på plats:
– Jag har inte sett skulpturerna färdiga förrän nu. Det var många tankar, som ”kommer det verkligen att bli det som jag hoppats att det ska bli, och det som jag har presenterat till skulpturparken att jag ska leverera”. Men de är väldigt nöjda, och tycker att det har blivit ett mycket bra tillägg. Platsen som jag valde behöver verkligen nåt, säger de, och det funkar perfekt.
Är Wharepuke en stor park?
– Den är egentligen inte så stor ytmässigt, men man vandrar på en stig som snirklar sig, ungefär som en labyrint, så det är ändå en lång promenad man går. Det är jättemycket djungelartad växtlighet, mycket palmer, bambu och olika sorters blommor.
Nu, när skulpturerna är klara, ska Kerstin Hedström resa omkring i landet i tre månader. Först till nyår är hon tillbaka i Luleå igen.