Det är inte konstigt att det ”blir över” rejält med stoff och idéer, när man som Neurath har så mycket grävande och granskning bakom sig. Hon VET hur det går till i de översta finans- och bankkretsarna i Sverige, och globalt. Några få nyckelpersoner sitter på så orimligt mycket makt, att medborgarens rätt att rösta på ett parti vart fjärde år ter sig löjligt.
Nu ska detta överskottsstoff stöpas om till deckare/thriller, och det går väl si och så med det. Jo, det är lite spännande att Peder af Rooth, vd för ”Stockholmsbanken”, tillika med andra intressenter i banken, gör vad de kan för att försvara sina ekonomiska intressen i bankens tradingportföljer.
Hur pass mycket alter ego för Neurath som protagonisten Beatrice Farkas är, är upp till läsaren att bedöma, men man behöver väl inte vara rymdfysiker för att se sambandet. Men handlingen är inte mer spännande än ett avsnitt av Uppdrag Granskning, dvs man blir inte särskilt förvånad över girigheten, vinningslystnaden och hänsynslösheten hos de som har den ekonomiska makten.
”Bankinspektionen” blir bankens antagonist, men det är ärligt talat inte särskilt spännande. Vi vet redan hur storbankerna vältrar sig, spekulerar, och styr över hela länders ekonomi. Vi vet också att det är enskilda individer som ser till att detta händer och fortsätter. Några få personer kan stjälpa ett helt lands ekonomi.
Problemet med Fartblinda är att handlingen inte tillför något nytt till den bilden. Man kan läsa och stundvis förfasa sig över den extrema överklassens vanor, deras finansbubbla, eller excentriska umgänge. Men det är lite grann som att studera dinosaurier, en slags antropologisk studie där vi redan vet hur DNA ser ut.
Visst är ”Fartblinda” välskriven, och nog ser man att Neurath vet vad hon skriver om. Men det är så sjuttons tråkigt! Varken deckare eller thriller, knappt ens ett litet journalistdrev. Och vem ska man hålla på? Man kanske t o m vill hålla på Peder?
Beatrice Farkas är, trots sin mullvadshjärna och grävspade, alldeles för grå och trist för att man ska vilja hålla på henne, oavsett att hon har rätt i sak. Personligen läser jag hellre De svenska riskkapitalisterna, av författaren, än denna kryptiskt sammansatta skönlitterära avknoppning av den grävande journalistiken.