Två dagar innan EU-valet håller Antonis Samaras ett anförande inför sina mest trogna anhängare, alla ivrigt viftande med grekiska flaggor. Stämningen på Syntagmatorget i Aten stegras.
En till en början dämpad retorik blir efterhand hätsk, nästan kuslig. Samaras, Ny Demokratis partiledare, tillika Greklands premiärminister fick nyligen – vad många greker menar var det tvivelaktiga nöjet – ta emot Angela Merkel. Hon som fått bära hundhuvudet för allt elände i krisens Grekland.
Atens centrum fick stängas med rigorösa säkerhetsspärrar, nu hålls det öppet och välkomnande. Amerikanska valmöten brukar vara rätt osmakliga, men det här tar ändå priset.
Det konservativa Ny demokrati sviks av allt fler, och resultatet av EU-valet – en fortsatt polarisering av de politiska krafterna – måste oroa varje Greklandsvän.
Samaras tycks ana vartåt det lutar för han försöker elda på sina anhängare som om partiet redan befann sig bortom allt hopp om att kunna betyda något för det grekiska dramats peripeti.
– Vakna, partivänner, vakna! ropar han som om de inte redan vaknat i chock över vad krisen resulterat i.
Jag blir alltmer osäker på var jag egentligen befinner mig. När Samaras sedan skriker av karismatisk glädje att han är den ende grekiske politiker som värnar Patrida, moderlandet, smäller de första fyrverkeripjäserna av.
Med ens inser jag var man kan uppleva sådana hätska stämningar – på fotbollsmatcher. Ju starkare ljudkulisser, desto större samling.
Om det är kärlek eller hat som växer av trycket beror på resultatet.
Krisen i Grekland kommer inte på många år resultera i några lättnader. Tvärtom. Ett slutresultat står skrivet i stjärnorna. Svångremspolitiken har förorsakat en kollaps i hälsovården – två miljoner greker har mist sin sjukförsäkring, spädbarnsdödligheten ökar, patienter över 70 hänvisas till sämre vård. Sjuka människor dör i brist på läkemedel. En femtedel av de grekiska barnen är inte vaccinerade.
Läkare varnar för att landet inom några år kommer att drabbas av sjukdomar som knappast längre ens finns i tredje världen.
Ungdomsarbetslöshetenär högst i Europa. Självmordsepidemin skördar allt fler unga offer. Och så vidare.
Det hjälper inte att Samaras försöker skrika så högt att hans anhängare under några eldiga minuter får för sig att de kan göra mål med hjälp av hans politiska lösningar. Flaggorna i det mörkblå publikhavet smälter samman till en kollektiv viftning, men denna framstår snart som alltmer kraftlös i takt med att premiärministerns röst blir hes.
När mötet är över återstår den atenska natten. Var och en rullar ihop sin flagga och går hem i mörker. Det grekiska dramat pågår.
Tur är kanske att landet har liv i sina kulturtraditioner. Trots att kulturbidragen dras in lever kulturen. Det är som om krisen uppfinner sitt eget hopp om ett positivt slutresultat.
Bara i Aten finns ungefär 300 teatrar. Kulturarbetarnas passion är mer hållbar än politikernas för den är byggd av en altruistisk tro på konsten. Seriösa bokhandlare lyckas mot alla odds överleva. Jag besöker dagen efter EU-valet en bokhandlare som valt att skylta inte bara med retrolitteratur utan också med de stora tänkarna. Ingen av dessa är samtida med oss.
Samma dag måste jag resa hem. Taxichauffören, gammal nog att ha upplevt en annan tysk närvaro i Grekland än de tyska bankernas, får för sig att jag är tysk. Vi har knappt hunnit ut i trafikkaoset förrän han går igång:
– Snart tar Merkel också Akropolis.
Sedan säger han inte mer under färden till flygplatsen.