Litteraturkritikern och författaren Lars Hermansson lyfte på locket när han i debattartikeln ”Vi slavar för kulturen” på Aftonbladet skrev om hur tabubelagt det är att vara kulturarbetare och prata om sin dåliga lön.
”Man kan tycka att läsa och skriva är så kul och intressant att det kompenserar att lönen inte går att leva på. Och misstänka att vi säkert har någon rik man eller fru eller släkting som stöter till pengar.” Enligt hans räkneexempel snittar landets bäst betalda bokrecensenter på omkring 50 kr i timmen före skatt.
Många litteraturkritiker har heller ingen fast anställning, vilket gör situationen så mycket mer prekär. En gång lyssnade jag på en föreläsare som prisade frilansyrket. Och visst, mycket är bra. Frihet. Omväxling. Inom litteraturvärlden har man ofta heller inget annat val. Så han ville väl inte avskräcka oss. Men, sa jag, vad händer om man blir sjuk?
”Det är ju bra att vara gift”, sa han. ”Eller att kunna luta sig tillbaka på sina föräldrar.”
Hermansson påpekade också i sin artikel att den situation som drivs fram i takt med allt sämre löneförhållanden bland litteraturkritiker medför att det snart enbart är en ekonomiskt oberoende elit som har möjlighet att skriva på kultursidorna. Göra alla urval och analyser. Vara den kritiska rösten. Trots att det finns väldigt många högutbildade och kunniga skribenter där ute som jobbar häcken av sig i ständig jakt på nya uppdrag.
Och till det kan vi addera den ständiga skammen och oron för att vara den som lönedumpar. För det är svårt att vara kräsen om man oroar sig över att inte ha råd med hyran. När man dag efter dag står på knäna och ber att snääääälla kan jag få arbeta, underbetalt om ni så vill! Bara ni ger mig ett jobb. Måste köpa mat till jycken, nämligen. Och handsprit (så jag inte blir sjuk).
Allting handlar om prioriteringar förstås. Det är därför essäer och mer djuplodande kritik får lämna plats åt skandalartiklar om Farmen-Jonte och schlager-Lotta (eller vad de nu heter). För att det är billigare och för att det inte finns några pengar på kulturredaktionerna.
Men jag oroar mig för konsekvenserna av detta. För vad kulturkritik gör är att öva upp vår intellektuella förmåga, få oss att reflektera. Den gör världen större. Läsning likaså. Helt enkelt: kulturkritik får oss att tänka. Därför måste den vara mångfacetterad och kompetent. Inte bara relevant för en priviligierad elit. Och då måste det ske en förändring. För ordet är fritt - men inte gratis.
Andrea Lundgren