Kvalitetens irrfärder i kulturpolitiken
Ordet kvalitet dyker upp som gubben i lådan i kulturpolitiska valdebatter och utspel. Men kan någon ge svar på vad konstnärlig kvalitet egentligen är? Eller i vilkas händer kvalitetsstämpeln bör sitta?
Foto: Tomas Oneborg / SvD / SCANPIX
- Förr i tiden var den statliga kulturpolitiken mycket tydligare med att ha en smakpolitisk inriktning. Därför ville många behålla markeringen att det är konstnärlig verksamhet som håller en föredömlig kvalitetsnivå som ska vara till föremål för offentligt stöd, säger Svante Beckman, professor vid Linköpings universitet som har forskat om kultursektorns utveckling.
Två kulturpolitiska konflikthärdar ligger och pyr inom kvalitetsbegreppet. Det ena är just uppdelningen av den smak som brukar kallas folklig och den som representeras av de professionella konstutövarna.
- Det kan framstå som tvetydigt att folket och de folkliga representanternas omdöme ska stå tillbaka för de professionella utövarnas omdöme om vad som är ett lämpligt offentligt utbud av kultur, påpekar Svante Beckman och tillägger att detta är en diskussion som alltid skvalpar runt i den kulturpolitiska periferin. Då och då hamnar den i sökarljuset, senast i samband med konstskole-eleven Anna Odells uppmärksammade konstaktion.
Folkpartiet, som har gjort kvalitet till honnörsord i sin kulturpolitik, tror på att låta experters definition av kvalitet styra bidragsutdelningen. Hög kvalitet ska ge höga anslag och vice versa.
Hur ska det gå till i praktiken?
- Det ska finnas kunniga referensgrupper som bedömer kvalitet i de olika konstarterna. Människor med utbildning och erfarenhet inom området och gärna med internationellt inslag, säger folkpartisten Christer Nylander, vice ordförande i riksdagens kulturutskott.
Christer Nylander inskärper att politikerna själva ska hålla sig på armlängds avstånd. Vilket leder in på det andra kulturpolitiska spänningsfält som konkret rör kvalitetsbegreppet: Portföljmodellen och den - av valutgången oberoende - fortsatta regionaliseringen av kulturpolitiken.
SKL, Sveriges kommuner och landsting, blir en allt viktigare kulturpolitisk aktör. En utveckling som en del organisationer, bland annat Klys (Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd) finner alarmerade. Om det konstnärliga inflytandet i resursfördelningen minskar finns risken att kortsiktiga politiska intressen blir viktigare än de överordnade nationella kvalitetsmålen.
- I landsting och kommuner finns inte den typen av expertbaserad beslutsordning. Även hos väldigt stora kulturpolitiska aktörer som Västra Götalandsregionen - med en kulturbudget på närmare en miljard kronor - är det kulturnämndens politiker och inte representanter från kulturutövarna som fattar beslut om vilka verksamheter som ska stödjas, säger Svante Beckman.
En annan relevant fråga i kvalitetsdiskussionen är vilka grupper som omfattas av begreppet konstnärlig kvalitet. Genusvetaren Vanja Hermele har i flera uppmärksammade publikationer, senast "Konsten - så funkar det (inte)", granskat hur historiska idéer om konstnärlig kvalitet ställt sig mellan konsten och jämställdheten. Hon är starkt kritisk till begreppet och förvånad över att det omhuldas av så många kulturarbetare.
- Kvalitetsbegreppet är ett cementerande ankare i det förflutna som motverkar konstnärlig förnyelse, säger Vanja Hermele.
Hennes erfarenhet är att om mångfald och jämställdhet i kulturen debatteras så tar det två sekunder innan någon ifrågasätter om de verkligen är förenliga med hög kvalitet.
- Kvalitet och jämställdhet ställs i motsatsförhållande till varandra trots att en mångfald av perspektiv är själva förutsättning för all kvalitativ kultur. Att då värna kvalitet - i stället för jämställdhet - blir ett argument mot den maktförskjutning som skulle ge kvinnor och andra underrepresenterade grupper mer plats i kulturen, säger hon.
Så jobbar vi med nyheter