Den senaste tiden har den publicerade bilden lyfts fram centralt som en förlösande kraft för den globala opinionen samt erhållit beröm för dess revolutionära potential. Därför kan det parallellt upplevas som något av en paradox att man på Norrbottens Media entledigar sina fotografer. Av den orsaken har jag plockat fram en av de mest märgfulla bilder denna koncern publicerat för inspiration till denna text.
Jag avser givetvis NSD:s eminenta Elisabeth Hedmans nu ikoniska foto av den unga tjej som vrålar ut sin glädje under Luleå Baskets avgörande finalfight på hemmaplan förra säsongen. Bilden förkroppsligar, förutom belamrande kraft, någonting annalkande och ett solitt hopp för förändring.
Det finns gissningsvis en babiljard olika ingångar till genusfrågan och kampen mot de medeltida herrbebisförhållanden som råder, men jag vill isolera mig vid idrottsrörelsen och de villkor kvinnor ges. Tillåt mig banta ner det än mer lokalt via Luleå Basket samt Luleå Hockey i ärendet.
När Anna Jonsson klev på som klubbdirektör för Luleå Basket så krattade hon en framtida manege för seriösa sponsorer att vandra. Hon gav stenhårda basketbrudar en chans att tjäna reella cash och hissade flagg för den kvinnliga förebilden. Detta skall studsas mot det faktum att idrottsrörelsen skapats av män tillika beskrivits av män som knäböjt vid Zeusstatyn i Olympia sedan Hermes gick i kortbyxor.
Vill också med eftertryck betona den Clifton Fexmo-karisma Luleå Basket besitter, det sättet man för sig på och vinner matcher. Det är så bad ass över hela linjen att inte ens toppsköne coach Jens Tillmans hål i magen härbergerar plats för all glans.
Det kan inte komma som en överaskning vid detta laget att jag disponerar en air av amorös attityd gentemot Luleå Hockey, men när legendaren Curt Johansson den 13 februari proklamerade för en satsning på ett damlag via samarbetet med MSSK brast det för mig och tårarna forsade likt strålar från en herrelös vattenslang. Fredrik Glader, Maria Schinkler samt de stenhårda hockeybrudarna gavs ekonomiska förutsättningar för att bygga för en framtid med bucklor, ikonstatus och vita jeans i Stadsparken. Man blev glad.
Jag ser ett paragdimskifte ta vid där proper sponsring rullar in i damidrotten, där medial observans korresponderar mot det faktiska arbete som läggs ner för att excellera. Jag glömmer inte för en sekund unga flickor och pojkar som njuter av idrotten som lek, tvärtom, men alla föreningars A-lag är dess flaggskepp och de strukturella motstånd damidrotten stångas mot måste i evighet bestridas.
Idrotten i Norrbotten står mig nära hjärtat då min far verkade inom och för den hela sitt liv. För dess utveckling ser jag gärna att stiftelser som FairPay Foundation får stå för konsulterad expertis när man ska vända skutan där herridrotten tar 80% av all sponsring. Kan vi inte bara köra en skön 50/50, få glada människor i flow som gör kreativa saker med bollar och klubbor så ses vi stadsparken och dricker billig skumpa till våren?