Det finns ett bokformat som vi idag ofta möter i inredningstidningar – de där snygga böckerna som ligger i en liten välscenograferad hög på soffbordet flankerad av en Aalto-vas med tulpaner i. Jag har själv sådana böcker i min ägo som på engelska går under beteckningen ”coffee-table-books” och har ett innehåll inom fälten arkitektur, konst, design, mode eller liknande. Många bilder, medveten grafisk form och framför allt så är de bläddervänliga det vill säga inte böcker av det slag som läses från pärm till pärm.
När jag får den av Luleå kommun nyss utgivna boken Gammelstad: Kyrkstad och världsarv: norrländsk och europeisk med texter av Jan-Olov Nyström och Maurits Nyström och fotografier av Pär Domeij så går just tanken till denna genre. Vem är boken till för? Är det för besökare? Är det för lokalt intresserade? Är det för redan initierade? Ska den ligga framme och visas upp? Jag väljer bort bläddrandet och bildtittandet och läser boken från början till slut för att i slutändan ställa den i bokhyllan.
Att skriva om en byggnad, eller som i det här fallet en kyrkstad som dessutom är ett världsarv, är å ena sidan ett välavgränsat ämne om man ser till den geografiska utsträckningen men å andra sidan ett ämne som skulle kunna undersökas ur så många perspektiv att flera volymer skulle kunna skrivas.
I denna bok på drygt hundra sidor belyser författarna Gammelstad från olika synvinklar och med hjälp av ett omfattande bildmaterial och det är bra så – men frågan som dyker upp hos mig under läsningen rör just målgrupp och så klart innehållet.
Jag uppmärksammar ganska snart att bokens upplägg i stora drag följer samma trios Kyrkstaden: Luleå Gammelstad: Världsarvet från 1999 och i mångt och mycket är det dessutom samma text- och bildmaterial som har använts. Om än så skiljer sig bokens format från den förra. Man kan ju tycka att det är anmärkningsvärt att detta inte påtalas i boken, lika anmärkningsvärt som att förordet vilket till merparten är sammansatt av fragment från den förra nu är underskrivet av författarna istället för som tidigare kommunens företrädare. Det blir liksom själlöst.
Jag läser och begrundar frågan kring återbruk som vi idag möter i vitt skilda sammanhang och vars ifrågasättande av konsumtionskultur och ekologiska fotavtryck har en positiv klang – vi gör nya saker av gamla saker! Men när det kommer till återbruk av text så blir jag mer tveksam och framför allt när det rör sig om att mer eller mindre ett kopierande av den tidigare boken. Kanske vi kan kalla det för en reviderad upplaga av den förra boken istället, ungefär samma innehåll men i något förändrad paketering.
Boken ger en historisk översikt till kyrkstaden, kyrkan, rollen i samhället men också livet som har levts på platsen samt dess position som världsarv. Det är i mångt och mycket en berättelse som bärs upp av historiens skimrande vingslag och vars återanvända efterord slår fast att Gammelstad i det närmaste är en utopisk plats där alla de gränser och hierarkier som vi annars är styrda av upphör att existera. Det är bra så men när femton år har gått och det ackompanjerande fotot känns daterat så är frågan vem som egentligen är tänkt som läsare.