KOLLA IN DUONOJE.SE FÖR DE SENASTE NÖJESNYHETERNA FRÅN LÄNET
Sångerskan och gitarristen Sister Rosetta Tharpe föddes 1915 i Cotton Plant, Arkansas. Sex år gammal anlände Rosetta och hennes mor till Chicago. Hela tonårsperioden gjorde hon kyrkoturnéer med mamman som manager och turnéledare. Endast 19 år gammal giftes hon bort med en predikant, ett äktenskap som inte fungerade. Efter några år tog Rosetta med sig modern och stack och efter det så sökte sig musiken lite andra och ibland något profanare vägar.
År 1941 signerade Rosetta ett långt kontrakt med The Lucky Millinder Orchestra vilket ledde till att hon blev en ännu större stjärna. Nackdelen var att hon tvingades sjunga
låtar som hon inte gillade och det höjdes nog fler än ett ögonbryn i hennes gamla församling då texterna ibland handlade om en helt annan kärlek än den till Gud, men på något vis lyckades hon både behålla sin gamla publik och skaffa en ny utanför kyrkan. Hon bröt dock kontraktet redan 1943 för att satsa på en solokarriär.
Gospelmusikens första superstjärna jammade med Duke Ellington och Cab Calloway och på 1940-talet turnérade hon mycket med The Dixie Hummingbirds. Hon jobbade även med The Jordaniers, ett gäng vita snubbar, vilket då inte var helt okontroversiellt. The Original Soul Sister må ha varit den första kvinnliga artisten med sitt namn på orkesterbussen men hon kunde inte gå in på vilken restaurang som helst och äta, stod det ”White only” vid entrén fick grabbarna i The Jordaniers fixa biffen.
När jag hör henne spela gitarr så tänker jag på den lite jazzigare T-Bone Walker, eller Robert Lockwood Jr. som hon var årsbarn med. Hennes blues är ofta väldigt melodisk och rytmiken är lite som Willy Nelsons men ibland så är hon så där Hound Dog Taylor-hård också.
”That´s All”, inspelad i oktober 1938 på Decca och den första där hon spelar gitarr, påverkade både Elvis Presley och Chuck Berry starkt. Sister Rosetta inspirerade även artister som Little Richard, Aretha Franklin, Johnny Cash, Jerry Lee Lewis, Carl Perkins, Isaac Hayes och Bob Dylan.
Det finns en film inspelad 1964 från Blues and Gospel Train-turnén i Manchester där Sister Rosetta kommer in på järnvägsstationen som användes som scen, hänger på sig sin vita Gibson Les Paul-SG, som matchas av hennes tjusiga kappa, en sån där som ser ut som en stor upp och nedvänd glasstrut, drar igång ”Didn´t it Rain”, kanske den låt där hennes
magiska sångrytmik kommer bäst till sin rätt och lirar skiten ur den unga publiken.
Jag har tidigare närt en fördom mot just den här typen av glasstrutsliknande kappor, tyckt att de inte riktigt har hört hemma på en rock- eller bluesscen men jag vet bättre nu.
På den här turnén var även Muddy Waters och ett gäng andra bluesstjärnor med och i publiken satt bland andra Eric Clapton, Jeff Beck, Keith Richards och Brian Jones som fågelholkar. Keith har nog snott en av sina signaturposer från henne, den där han slår an strängarna med högerhanden som sedan kastas uppåt och utåt samtidigt som han tar några lätt snubblande steg bakåt; it´s only rock ´n´roll, it´s Sister Rosetta. Sista kända inspelningen med Rosetta Tharpe är gjord 1970, hon dog 1973. Sister Rosetta Tharpe var en mycket bra gitarrist men det är ändå hennes sång som gör mig tårögd, helst de senare grejerna där det känns som att hon gör bokslut.
Ungefär samtidigt i den mörka kalla norden, närmare bestämt i den lilla staden Luleå vid Bottenvikens rand, såg jag Stefan Björklund spela med Ragges på en skoldans på Västra skolan. Stefan lirade på en svart Shaftesbury, en japantillverkad Les Paul och Dan Bergman sjöng. Jag gick i sexan och förstod ju inte riktigt hur privilegierad jag var men jag begrep i varje fall att elgitarr, det var grejen.
I en omröstning i en av de brittiska musiktidningarna så tyckte Jukka Tolonen att Stefan Björklund var världens bästa gitarrist och John Mclaughlin han gillade Leslie West och det är väl en smaksak. Ibland tycker jag att Stefan är lite som en lyxversion av Leslie West, samma fina känsla och tajming men med alla de där finesserna som gör att den nya bilen blir mycket dyrare än vad man hade tänkt sig från början.