Jag ville resa ensam. Det har varit så mycket av allt en tid. Arbete, vardag, stress, människor och ett par invärtes kriser. Jag var i behov av att samla ihop det som spretade så fasligt. En flygstol till Kroatien, sen steg jag av bussen i en by där bergen stupade ner i azurblått hav. Dagarna tillbringade jag under ett träd där jag vände blad i min bok med saltvattnet droppande ner på sidorna. Jag flöt i havet, läste, somnade, vaknade med dregel rinnande utmed kinden, var tyst, badade igen och läste vidare. Många där hemma höjde på ögonbrynen. En mejlade och undrade hur jag hade det på min konstiga resa. En annan menade att resa ensam vore ett öde värre än döden.
”You know where to go?” Frågade pensionatets ägare när jag var klar för avfärd.
”Yeah! Up the road!” Svarade jag frejdigt.
”M-hm. Many flights of stairs.”
För sent insåg jag att det var en varning. För att komma till busshållplatsen up the road måste man bestiga ettusen trappsteg, varvade med branta uppförsbackar. Jag hade ballerinaskor på fötterna. Resväskan dunkade mot låret när jag flämtande baxade den uppåt, en avsats i taget. Termometern visade +38, inte en vindpust. Tiden var knapp. Problem under uppsegling. Upploppet kom med en kilometers motorvägspromenad innan jag var framme. Nära att implodera av ilska och värmeslag tackade jag gud för att jag inte hade barn, åldringar eller sambo i släptåg. Relationerna hade havererat där i den masugnsheta busskuren. En skvätt vatten och en luddig karamell, fyndat i botten på väskan, kan ha varit räddningen. Efter en timme kom bussen, då var paniken nära eftersom nästa anhalt var en flygplats och tidsmarginalerna obefintliga. Det luktade missat flyg. Skickade ett nöd-sms till anhörig i Sverige som engagerades i att utreda hur tätt inpå avgång incheckningen stängde och hur jävla fort en taxi kan köra till Splits flygplats. Svaret: Ditt flyg till Rom är försenat två timmar.
En flyg- och en tågresa senare stod jag utanför en öde stationsbyggnad i Italien. Det hade blivit midnatt och inte en taxi passerade. Nära bristningsgränsen ställde jag till med en scen vid en bar där jag med yviga gester och på hemsnickrad, lätt aggressiv italienska försökte få gubbarna att fatta att jag desperat behövde skjuts till mitt hotell. Räddningen kom i form av en halvblind chaffis i 80-årsåldern som efter många om och men körde till rätt adress och hjälpte mig forcera en låst grind innan kaosdagen äntligen tog slut.
”TÄNK nu inte så mycket, Anna! Skit bara i att tänka”, sa två närstående innan jag reste. Som att be mig sluta andas. Fatta hur mycket jag hann tänka under en ensam vecka! På livet och kärleken. Mina egna insatser och andras. På hjärnspöken, tacksamhet, sorger, tillkortakommanden och tillgångar. Precis vad jagbehövde. Jag vill navigera efter kartor ritade på servetter, knacka dörr för att hitta tak över huvudet, nästan missa flyg och kommunicera på språk jag inte behärskar. Jag mår bra av att vandra utan mål, stirra ut mot horisonten, äta salta kex till middag mellan svettiga lakan och låta tårarna rinna bakom solglasögonen för att jag saknar de mina. ”No, no! Donna sola no!” Sa hon strängt, den italienska damen jag bodde hos. ”Kvinnor ska inte gå ensamma på nätterna här”. Men jag lever när jag småspringer på mörka bakgator och rädslan pickar lätt i bröstet. Jag älskar att gå vilse och hitta hem igen.
Mina varmaste rekommendationer:
• Res ensam. Var ditt eget sällskap. Tänk jättemycket.
• Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj. Fantastisk läsning.
• Lyssna på Sanna LundellsSommar i P1.
• Låt andra tycka att du är konstig.