Kanske är det inte mer än en tanke, men det är allt jag har. En fråga. Ett svar. Kanske är spaningen trubbigare än Palmeutredningen, ja jag är 80-talist, men sammanhanget känns lika verkligt som aktuellt och ibland måste man gå genom kända myrmarker för att ta sig vidare. Har man inte lärt sig det har man aldrig plockat bär. En fråga. Varför?
Varför skulle inte poesin krypa lågt utmed marken likt en fågelhona som vill avleda faran, skrev författaren Artur Lundkvist, och varför skulle inte vi vilja krypa bredvid när världen tycks brinna, när den mörka röken gör det omöjligt att andas och man följer nyhetssidornas alla liverapporteringar i minut för minut som om det vore sport. En sport i att överleva. Man minns tillbaka hur kulturen varit en lyftkran genom livets sänkor och man förstår att utan den vore jag inget, utan den vore världen inte mer. Sakta, sakta kryper vi framåt.
Varför skulle inte musiken vara en blomma som vältrar undan ett stenblock? Där vi får en chans att återuppleva och bearbeta det allra värsta med krig och terror, det allra bästa med solidaritet och framtidstro. Tillsammans med vännerna – ugglorna – i en efterfestsoffa, på den efterlängtade festivalen, i demonstrationståget. Tillsammans med den ensamma trubaduren, popbandet, souldivan eller Annika Norlin. Hur skulle vi orka gråta i duschen om vi inte också får sjunga där ibland? Och sakta vältrar vi ett stenblock till.
Varför skulle inte filmen kunna vara snö som smälter i ett barns rosiga hand. Äventyret som vi aldrig vågade oss ut på, tanken vi aldrig tänkte, allvaret som plötsligt bara finns där i mörkret hos biosalongen eller oss själva. Att ingenting är omöjligt i den världen kan kanske ge oss kraft till att orka tro på ens något i vår egen. Kraft till att lära känna ”En man som heter Ove” och förstå att riktig insikt ibland behöver en knuff på vägen, både för andra och oss själva. Och allt snabbare smälter snön.
Just nu bryr jag mig inte om fyrkantiga ögon och det borde inte du heller, inte om topplistor eller svarta rubriker, jag bryr mig om mina medmänniskor och det borde du också. I ett klimat där makthavare och ”realister” försöker få oss att bli rädda för allt och alla, för varandra, är det med kärlek framtiden är vår. Låt oss inte skämmas för att fly tillsammans med kulturen om än bara för ett par andetag, oavsett om den gör oss smartare eller inte, om recensenter stämplar det som fint eller fult. Alltid lär vi oss något. Se teater eller reklamtalangjakt, lyssna på något som gör dig glad eller ledsen, läs Proust eller Knasen. Tillsammans går vi över myren, du, jag och kulturen, och om man bara fortsätter att tro så kan faktiskt dikten överträffa verkligheten. Varför? Vi borde alla leta svaret i berättelserna.