Tre barn dog i ett attentat i Syrien” berättade han. Tre barn dog i ett attentat i Syren och vi stängde av radion. Orkade inte höra. Ville inte ta in. Vad sa det om vår mänsklighet? För när någon i blodstänkt palestinasjal dök upp i flödet så kunde vi se bort och inget göra. För det var ju så enkelt. Scrolla förbi allt elände och istället läsa om drottning Silvias nya skor. Byta kanal, bläddra vidare, stänga av. Men vi hade också kunnat välja aktion. Strunta i att köpa cappuccino och ge ett fattigt barn skolgång istället. Engagera oss politiskt för de krafter som kämpar för världsfred.
Men vi valde att titta bort. Vända blicken mot H&M:s senaste kollektion istället. Vad kul med lite pasteller såhär till våren!
Det blev lite svårare för några år sedan, när tiggarna kom. När någon frusen plötsligt satt utanför varje affär i varje stad. Man måste ju gå förbi dem, liksom, och det blev så obehagliga klumpar i magen då. Tur att någon kom på det där med organiserat tiggeri, och att ”pengarna går till knark”. Så tänkte vi, och sköljde bort det sista av klumparna med en nybryggd latte.
Men fredagen den 7 april gick situationen från svår till helt omöjlig. Då var kriget plötsligt här. Lidandet var här, hos grannen, hos dotterns lärare och på nationella nyhetskanaler. När lastbilen mullrade fram genom Drottninggatan fanns det inget håll att vända sig bort till. ”Let’s dance” byttes ut mot liverapportering från fältet, på vårt eget modersmål. Röken stack i ögonen. Vägrade låta sig viftas bort.
Då kavlade vi upp ärmarna. Sverige ställde sig armkrokat upp, sa ”rör inte min kompis” och skrek om hur viktigt fred och trygghet är. Vi öppnade våra hem för fastfrusna, vi bjöd på mat till såna vi inte kände och kramades för värmens skull. Och jag blev så stolt. Detta är mitt land. Mitt land ser inte bort, vänder inte blicken och glömmer inte bort. Vi agerar. Vi bär varandras bördor.
Jag vill att det ska fortsätta vara mitt land. Jag hoppas att den värme vi eldade fram efter terrordådet når ut över ett skakigt Europa, vidare över kontinenten, ja hela jorden runt. Jag vill att vi precis som vi matade de hungriga den 7 april, matar även dem längre bort vars magar mullrar. Låt oss dela vårt nybryggda kaffe med en tiggare. Låt 2017 vara året då vi slutar vända bort blickar, och istället möter dem, ler och frågar ”hur kan jag hjälpa just dig?”. Det skulle skriva in oss i historieböckerna som orsaken till världsfred och det kärleksfullaste folket någonsin. Det skulle säga något om vår mänsklighet.