Första gången jag träffade dig fick jag intrycket att skrivandet kom väldigt lätt för dig, du sa att det ”bara är att skriva”. Men sen när jag läste "Egenmäktigt förfarande" så reagerade jag på ett ställe där det står att ”skrivande inte är flykt utan motstånd”. Jag har också läst några intervjuer med dig där du säger att det är ”svårt” och att det kan vara ”plågsamt att få till det”. Hur är egentligen din relation till skrivandet?
– Ja, det senare är sant och det förra är falskt. Det kommer inte lätt. Absolut inte. Men däremot är det ändå sant att det bara är att skriva. Det hjälper inte att sitta och vänta, utan man måste skriva sig igenom motståndet. Vi använder när vi skriver samma medel som när vi pratar och beställer en bulle. Det gör ju inte en konstnär i alla fall. Förhållandet till språket blir besvärligt. Man ska hitta nåt språk som folk förstår och tycker om, men som samtidigt inte låter som vanligt prat.
Så hur gör man då?
– Man läser väldigt mycket, tänker jag. Och så skaffar man sig en känsla för vilken stil man själv gillar att läsa, vilken stil man klarar av att skriva och vilken stil man har temperament för. Och sen försöker man skriva på toppen av sin förmåga.
Jag vet att du har tränat väldigt mycket i ditt liv, längdåkning på elitnivå och att du har sprungit maratonlopp. Kan du se några likheter mellan skrivande och träning?
– Disciplinen. Jag funderar inte så här: Vill jag skriva idag? Det är alltid skönare att vila sig. Skrivande är ändå att hela tiden möta sin begränsning, och det är ju alltid jobbigt.
Huvudpersonen i "Egenmäktigt förfarande", Ester, säger också något om det. Att några timmars skrivande är allt hon orkar.
– Ja, man blir ju helt slut. Jag hörde att Alice Munro skrev mellan tio och tolv. Det är inte så himla lång tid. Men det är jättemycket när man sitter där.
Ändå finns det författare som säger att de skriver åtta timmar om dagen...
– Ja, men det är Jan Guillou som gör det. Men alltså, det blir inte bra efter en stund. En timme är mer för huvudet än andra arbeten är för huvudet. Man öser ur allt.
Jag följer med Lena till boksigneringen för att hinna prata mer, sitter bredvid och kastar in frågor när det blir en lucka i den strida strömmen av läsare. Uppenbart är att hennes roman om den intellektuella Esters olyckliga förälskelse i den äldre konstnären Hugo har berört många. Det är rörande att se all uppskattning.
Hur skulle du själv beskriva Egenmäktigt förfarande?
– Som en slags kartläggning av den här sortens kärleksanatomi. En genomlysning av ett sinnestillstånd och ett skeende mellan två människor.
Det är ju en studie av kärlek, så jag måste fråga: Vad skulle du själv säga att kärlek är? Biologi? Kulturell konstruktion?
– Jag tror inte att det är en konstruktion. Känslorna skulle uppstå, tror jag, även om vi inte kände till alla berättelser. Fast det är klart att berättelserna normerar, säger att det ska se ut på ett visst sätt. Men jag tycker att det verkar osannolikt att biologin helt går bort eftersom kärlek är en väldigt stark drivkraft för sex, och det är ändå vad hela evolutionen går ut på. Att föröka sig.
Jag har hört att en del tycker att dina kolumner i DN är svårtillgängliga. Jag vet ju också att teoretiskt lastade texter tenderar att bli för långa om alla begrepp ska förklaras, men kan du se något problem med detta ändå, med att nå ut och föra en dialog med fler grupper än den givna?
– Jag jobbar så otroligt mycket med språket att jag vet att om jag kunde skriva på ett enklare sätt så skulle jag ha gjort det. Om inget gick förlorat. För en viss sorts diskurs måste man använda diskursens språk för att det ska framgå vad man håller på med. Dessutom har ju jag lärt mig saker av att läsa texter jag inte riktigt förstår. Det är precis när man nästan förstår som man lär sig mest.
Du kritiserade en gång litterära priser i en kolumn och skrev bland annat att det var ”intellektuellt våld” och att ”vi behöver analyser, inte priser och listor”. Tycker du inte att t.ex. Augustpriset, som du nyss fick, har någon poäng? Alla kanske inte kan eller vill ta till sig analyser?
– Ja, det finns ju en elitism i det. Men om någon får Nobelpriset, och jag eller du eller någon annan inte får ut så mycket av dennes böcker, har man då sagt att ”då är det dig det är fel på”?
Men allting är ju ett urval. Att du skriver kolumner för DN är ju ett urval, och om alla inte kan ta till sig dem kanske de känner samma sak: ”Vad är det för fel på mig som inte förstår det här?”
– Det är sant, och därför tror jag inte att det är en hållbar åsikt att man inte ska ha priser. Samtidigt var det jag ville säga med det där att man kanske ska anstränga sig mer för att förklara vad kriterierna är. Varför något anses bättre än någonting annat.
Skulle du säga att det finns objektivt sett bra, eller god, litteratur?
– Det finns objektivt sett bättre språk, helt uppenbart. Mer tyngd, förtätning, intensitet. Men det som fattas där, som man aldrig kan styra över, är upplevelsen. Den lilla faktor X som gör att det blir så komplext och intressant. En bok eller en film kan drabba en vid en viss punkt i livet. Då spelar det ingen roll att en annan bok eller film är ”bättre” enligt någon slags jury.
Vilka böcker skulle du själv rekommendera?
– Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf. Hon skildrar en människas självbedrägerier utan att tala om att det är det hon gör. Han måste lura sig själv för att orka leva. Såna berättelser tycker jag är intressanta. Det är egentligen samma berättelse i Torgny Lindgrens Dorés bibel, som jag också älskar.
Är det inte så i "Egenmäktigt förfarande" också?
– Ja, precis, men Ester måste också sluta bedra sig själv för att klara av att leva sen. Hon vill nog egentligen ha sanningen, får hon den kan hon ju åtminstone börja på något nytt. Ester intresserar sig ju för verkligheten.
Det gör Lena också. Att undersöka för att nå klarhet tycks vara hennes ambition oavsett vad hon gör. Och att väcka tankar. Inte minst märks det i Egenmäktigt förfarande - och på läsarreaktionerna. Strax innan jag ska gå hör jag en dam ropa till Lena på avstånd: ”Oj, vad vi har fått diskutera hemma!”