Håret hänger i stripor och läpparna är vinternariga. Blå påsar säckar under ögonen och näsan är virussnuvig. Inga kläder i garderoben sitter som de ska och vintersolens oförskönande strålar avslöjar fler och nya rynkor som dolts av novembermörkret. "Fnas" skriker huden blekt och genomskinligt.
Det är det inre som räknas, jeo, det är lätt att säga.
Morgonstunden framför spegeln är inte ett nöje och nog ringde väckarklockan förfärligt tidigt i jämförelse med julledighetens sovmorgnar. Oxveckor talas det om, jag vet inte det inte, oxmorgnar vore ett lämpligare uttryck.
Sängens värme är borta.
Försöker sätta i motorvärmarsladden, får snurra den kanske tio varv innan de små hålen passar in i piggarna i uttaget. Sucken är oundviklig. I väskan ligger några mackor redan halvt hopmosade av allt annat ”måste ha med” och mobiltelefonen ringer uppfodrande någonstans i någon ficka, kanske i väskan ”helvetes skit”.
Minus 26 grader, skojar någon? Exotisk vinterkyla, skynda er att kom alla turister nu är vargavintern här. Det biter idylliskt i kinderna som färgas äppelröda och fingrarna domnar bort.
Var är värmepåsarna som det bara är att trycka på en knapp och knöla ned så håller sig skorna varma i tio timmar?
Fungerar antirynkkrämer?
Utlandsresa, ge hit ledigheten!
Rusar in på toaletten för att tvätta bort baciller som kanske fastnat på händerna på vägen hit, vem vill ha vinterkräksjuka och influensa, varför inte på samma gång? Vem är människan i spegeln? Hon måste vara åtminstone 20 år äldre än mig. Skojar någon, är det en finne på hakan? Det är väl ingen människa som nått över tonåren som ska vakna med en finne på hakan? Falsk marknadsföring. Det är en finne, välkommen hit eller dra åt fanders.
Telefonen ringer igen.
Jag hittar den.
Dagen flyger och snillrika formuleringar flödar över nyhetsarket. Det här är en bra orddag. Jag är nog ett ordgeni. Roliga, intressanta och engagerade personer fångar tanken. Jag formulerar allt glasklart.
Mosade mackorna smakar bra. Kanske inte den bästa lunchen, men lunch i varjefall.
Ha, den där snubben känner jag igen, utanför fönstret, är det han? Jo det är han, skratt. Han gick i samma skola som jag på högstadiet. Men kolla vilken mage han fått. Kolla håret som sticker fram under mössan, det är ju gråa strån i det, jises. Han ser ut som en gubbe.
Måste springa ut och säga hej, en blick i spegeln.
Men vad sjutton, där är de där rynkorna igen, där är det där håret som står som en elektrisk sky runt huvudet och där är de där kilona som absolut inte var där tidigare. Testar att le mot spegeln, nja…det är inte en sådan dag. Äh, jag struntar i den där gamla skolkamraten, han får vandra vidare bäst han vill. Det är så kallt där ute.
Han hade kvar sin fånfjuniga mustasch det blev tydligen inget mer med den, varför rakar han inte bort den, han har säkert ålderskomplex.
Kloke Börje kommer förbi.
"Tror du att jag har åldersnoja, 40-årskris eller nåt?", frågar jag.
"Nej, du ser fortfarande framåt, ser en framtid. Hade du en kris skulle du bara se det som har varit, det du inte gjort", säger han.
Just det tänker jag. Jag är fortfarande på väg att förändra världen, ska skriva fantastiska alster, rädda barn från misär och krama ensamma apungar på ett aphem...
Jag lutar stolen bakåt och lägger upp benen på skrivbordet.
Jag är faktiskt väldigt bra tänker jag. Att känna så är självkänsla tänker jag. Bra att jag har självkänsla tänker jag.
I dag är jag jävligt ful. Det suger att vara ful. Jag vill inte träffa någon i dag. I morgon är jag nog snyggare. Ska ta ett bad när jag kommer hem, träna, äta bra och sova tidigt. Det där självförtroendet är inte så bra alla dagar, den sitter visst på utsidan. Det är det inre som räknas och jag är inte utseendefixerad, säkert inte du heller och snart flyttar barnen. Panikångest, slit i håret, gråt och ställ sig på barrikaderna. Stoppa tiden!