Det pågår en debatt om kulturmannen, mest om de båda kulturmännen Karl Ove Knaussgård och Stig Larsson. Det började med Ebba Witt-Brattströms angrepp där hon frågade varför dessa båda kulturmän kommer undan med att låta småflickor bära upp den manliga genikulten.
Sedan har det sluggas vilt i spalterna, med deltagande av många andra kända kulturmän och kulturkvinnor, men det tycks finnas en sak kombattanterna är överens om: litteraturen måste vara fri.
Då stiger ännu en kulturman fram och visar på denna litterära frihet. David Lagercrantz har skrivit biografin Jag är Zlatan. Under ett framträdande i Storbritannien avslöjar han att han hittat på alla citaten av Zlatan. ”Jag bestämde mig för att skriva den som en roman”, säger han enligt The Telegraph om hur boken kom till.
Hemma i Sverige igen känner sig Lagercrantz missförstådd. Han ville skapa en litterär autenticitet och det gör man inte genom att citera korrekt. Om han skrivit som Zlatan formulerade sig hade boken helt enkelt inte nått någon litterär höjd.
David Lagercrantz har naturligtvis rätt. Det går inte att citera ordagrant. Tidningar och böcker skulle bli oläsliga. Det gäller att vårda orden, att inte göra dem värdelösa. Det är formuleringens konst som en författare måste uppnå för att bli läst. Boken Jag är Zlatan blev inte sämre av att fotbollsspelaren fick hjälp att formulera sig. Den blev säkert bättre, också för Zlatan själv.
LKAB:s styrelseordförande hade behövt en författares förmåga att väga orden när han uttalade sig om den avgående LKAB-chefens förmågor. Han förklarade att den nu avpolletterade chefen ”saknar djup gruvkunskap”. Det finns väl inget annat företag med så djupa gruvor? Så blev styrelseordförandens ord helt värdelösa.
Denna öppenhjärtighet när LKAB-chefen förs till schavotten påminner om en kulturdebatt. Det verbala artilleriet laddas med ordförrådets dolda ammunition. Eller vad sägs om Ebba Witt Brattströms angrepp på de påstått pedofila kulturmännen Knaussgård och Larsson. Hon undrar hur det skulle låta om kvinnliga författare vräkte sig i tv-sofforna och förklarade att ”kvinnor egentligen vill krama trettonåringarnas fasta ballar i stället för alla dessa lovliga hängpungar”.
Det är en bit från finkulturen, en uppfriskande bit. Nästan ända tillbaka till 1950-talet när kulturfantomer som Herbert Tingsten och Olof Lagercrantz gjorde upp med nävarna när orden vägde för lätt.