Jag vet inte vad ni brukar ägna er tankekraft åt, jag menar då inte att själen är uthyrd till någon annan. Sådan är väl arbetsmarknaden nuförtiden, att man mer eller mindre säljer sin själ till någon annan. Något slags uppdrag i mänsklighetens tjänst. Vare sig man är marinbiolog eller undersköterska. Eller arbetslös i väntan.
Men nu var det inte det saken gällde, utan frågan om var tanken egentligen tog vägen då den inte var utsatt för tvång.
Själv har jag den senaste tiden varit besatt: Vad är det goda livet?
Se bara hur osorterat allt var i backspegeln. Så utsatt. Och orättvist. Någon fick cancer. En annan dog i en skoterolycka. En tredje överlevde behandlingen, men den fjärde skilde sig och blev ensam. En femte föddes i Rumänien och hade det så skralt att det goda livet gick åt till att sitta på någonting kallt och hålla i en pappmugg. Och en del, som ni vet, hade så mycket resurser till sitt förfogande att de kunde köpa ett helt land.
Men så föll ett barn ut genom ett fönster, och då hjälpte ju inte pengar. Inte ens om man hette Eric Clapton.
Förlåt mina virriga hopp.
Men livet blev olika, för att sammanfatta det hela.
Och människorna var många. Liksom alla öden.
Samtidigt pågick allehanda politiska projekt, som att det var viktigt med jämställdhet. Som att min mamma nog inte hade blivit så glad över en ny dammsugare i födelsedagspresent.
”Här har du, så du kan städa lite mer åt oss andra.”
Livet kan vara hyfsat ändå, må man betänka. Även om man får en dammsugare inslagen i rosa papper behöver det ju inte överskugga allt annat.
Hursomhelst tyckte jag själv att frågan om det goda liksom var den största jag hade inom mig. Som jag grubblade på för jämnan. Men utanför pågick allt som vanligt. Bensinpumpar, och bloggar om hårfärg. Som om vi famlade och bara sköt det stora åt sidan. I väntan på döden. Vad som egentligen betecknade godheten hade glidit undan. Blivit sekundärt. Kanske även censurerat.
Hade allt hamnat i skuggan av principer? Att just du fick ett fikarum i källaren, utan fönster med betongväggar i grått ... ja, det är sånt som händer, sorry babe. Medan det tre våningar ovanför serveras gratis bryggkaffe åt högt uppsatta med utsikt över fjärdar och moln. På mjuka fåtöljer.
Är det den rätta principen? Lika för alla i källaren. Lika för alla på översta våningsplanet. Oavsett kön.
Eller så var det bara jag, som missförstått guds nåd, och liksom höll andan. Av rädsla. För att någonting skulle trilla ut genom livets fönster. Emedan jag ägnat mig åt oväsentligheter.