”Tidigt på morgonen trampade jag min cykel längs den vintriga landsvägen med korp och korsnäbb i tankarna. Ingendera fick jag se, men strax framför mig flög ett par lavskrikor tvärs över vägen och försvann i en tät och risig grupp av granar. Den stora nordanskogen bjuder inget överflöd av liv, allra minst den vita årstiden, och därför stannade jag tacksamt och tittade på allt som rörde sig.”
Så porträtterade Anders Blomgren sin farfar Arne i årsskriften Glimtar från Edeforsbygden 1992.
Folkskolläraren och studierektorn Arne Blomgren, född i Roslagen 1909, var verksam i Bodträskfors och Harads fram till sin bortgång 1987. Den inflyttade blev därmed högst ”invuxen” i sin nya hembygd och även något av en föregångsman i dåvarande Edefors kommun. Det gällde inte bara naturintresset utan även som ledare för föreläsningsföreningen och inom nykterhetsrörelsen.
Likheter finns även med 1700-talets linneanska kyrkoherdar som utforskade lokala naturföreteelser och blev engagerade i mycket av vad som hände i deras lokala miljö.
Eller varför inte påminna om Ulf Linder, inflyttad från Stockholm på 1970-talet, en skolledare, naturfotograf och författare som gjorde Soppero och Karesuandotrakten till sin nya hemvist.
Blomgren bromsade sin cykel 5 april 1946 och det blev inledningen till 17 års studier av lavskrikan. Främst gällde det att utifrån egna observationer lära känna fågelns häckning. Nästan lika mycket ville han komplettera den ofullständiga facklitteraturen om lavskrikor.
Det behövdes många sökningar av bon, övervakning av ruvning och matning, kort sagt talrika timmar ute i naturen eftersom arten genomgående håller sig till de djupa skogarna.
Lavskrikan är känd bland skogsarbetare för sin nyfikenhet och nära nog framfusighet vid eldstaden när det bjuds på något ätbart. Vid den där inbromsningen såg Blomgren att fågeln samlade skägglav. Bobygge var således på gång redan i början av april.
Men den iakttagelsen räckte inte långt. Först 1964 kom han med sin artmonografi, med andra ord sin bok ägnad åt endast en art, nämligen Lavskrika. Arten hade därmed fått sin klarläggande beskrivning av närmiljö, livscykel och årstidsväxling och då från Haradstrakten och Luledalen.
Detta gjorde honom också till något av internationell storhet. Smått festlig är beskrivningen av de tillresande. Hur skulle man i Harads ta hand om sångsvansexperten Teiji Saga från Japan?
Det är att märka att vi rör oss i en tid föga internationell jämfört med idag, i en tid före tv, internet och mobiltelefon, däremot i en tid när man fortfarande använde hästar vid skogsavverkning vintertid.
På något sätt var det också en epok till synes mera idyllisk, där skogsarbetaren satt vid sin eld under matrasterna och faktiskt hade tid att slänga någon godbit till ”röudoll”, till ”koxiken” eller till ”rödtjuxa” för att nämna några lokala namn.
De utländska besöken slutade dock väl, kanske utifrån det gemensamma intresset för skogens fåglar, kanske utifrån att familjen hjälpte till med det praktiska.
Boken Lavskrika var ett komplement till Blomgrens första bok, Fåglar i Nordanskog, som kommit redan 1958 och där han ägnat sig åt en bredare naturskildring, åt korp och pärluggla. Den boken blev något av en introduktion. Dels för Blomgren i egenskap av mera utåtriktad fågelskildrare i ord och bild, dels för läsarna som därmed fick en lokalbunden ”rapport” från skogslandet. Snart nog började han också planera för nästa monografi. Valet föll på sångsvan.
Återigen får sonsonen citera farfar hur det hela började. Tiden var en augustidag 1950 och tidstypiskt nog en cykeltur:
”Jag cyklade älvdalen dryga fem mil i en nästan oavbruten stigning till vattendelaren mot nästa älvdal. [...] Ett vattenblänk mellan stammarna fick spänningen att stiga. Där skulle det vara, sångsvanens hem. Smygande nådde jag strandlinjens låga träd. [...] Sångsvanen med en grå unge simmade halvt dold i vegetationsbältet. Den övriga familjen höll sig gömd längre in. En gammal dröm hade tagit gestalt!”
Detta blev början till hans andra artprojekt om vi får använda ett högst modernt ord. Det behövdes drygt 20 år innan hans bok Sångsvan kom ut, nämligen 1974.
Den här gången valde han en art som i två avseenden skilde sig från lavskrika, nämligen att det rörde sig dels om en flyttfågel, dels om en stor, välkänd men samtidigt ytterst skygg fågel som var näst intill utrotad på grund av jakt.
Blomgren var dessutom inte längre ”ensam” om sin art. För Nordkalottens del kan nämnas att Yrjö Kokko inledde arbetet med sin motsvarande bok Sångsvanens land från finska Lappland sommaren 1949.
Beträffande Norge har vi Sangsvanedalen av Hans Kr. Eriksen från åren kring 1970. I båda fallen framträdde sångsvanen inte som huvudrollsinnehavare likt hos Blomgren utan tjänade mer som ledmotiv ute i naturen.
Hur gick det sedan för de två huvudarterna à la Blomgren? Likt övrigt ute i naturen kan man återfinna ständiga fluktuationer. En färsk lägesbild får vi i Fåglar i Norrbotten 3/2013. För lavskrikan noteras mellan 250 och 390 årliga häckningsfynd i länet under en femårsperiod och samtidigt anar man en minskning under de senaste 30 åren, detta som följd av intensivt skogsbruk.
För sångsvanen är bilden en annan sett över tiden. Flockar om minst 300 flyttande individer har noterats på fyra ställen under hösten 2012. Med Arne Blomgrens ögon är detta både till glädje och sorg.
Sångsvanen är påtagligt talrik, lavskrikan är på tillbakagång eftersom skogarna hela tiden uttunnas och därmed blir alltmer olämpliga som livsmiljö för denna extremt stationära art.
Kjell Lundholm