Textilkonstnären Barbro Lomakka i Visby på Gotland fick Norrbottens landstings stipendium Rubus Arcticus 2013 och ställer nu ut kläder och andra textilier på en vägg i stationsbyggnaden på Kallax flygplats. Allt detta är användbart.
Barbro Lomakka har dykt djupt ner i ullens och filtens egenskaper. Det gäller inte minst ullfiberns akustiska egenskaper som väggtextilier, med syfte att bidra till en bättre ljudmiljö. Utställningen på Kallax har två sådana väggtextiler.
Det övriga som ställs ut är kläder som hon producerar tillsammans med designern Kim Halle och under märket Halle&Lomakka. Det är skapelser i ull och filt som för tankarna till flydda tider och inte modekollektioner för 2000-talet, snarare till medeltidsveckan i Visby.
En svart kråsig blus med lösa trådar som hänger och dinglar ger intryck av att bäraren varit med om något. Lika svart tröja och en lika svart kappa, som vore de blottlagda under en arkeologisk utgrävning.
Sedan finns det också ett vackert inslag, kanske inte formfulländat, men väl fulländat i färg och ytstruktur. Det är en grön kappa med ljusa inslag som nästan ger ett pälsliknande intryck. Den kappan hade gärna fått pryda en modell.
Nej, några modeller eller skyldockor får inte bära dessa klädnader, de hänger där på enkla trådgalgar, rätt upp och ner på väggen. Modeller med kläderna finns på en mängd fotografier, men de är i blygsamma format och har en ljussättning som inte lyfter fram innehållet.
Ställa ut konst på flygplatser har sina sidor. Det är en stor publik som passerar, men utställningsplatsen ger inte det utställda rättvisa. Det är liksom bara en vägg och inget mera. Det är bara att hoppas att Barbro Lomakkas textilkonst är mera än så här. Kanske måste vi åka till Visby för att få en rättvis bild av Norrbottens Rubus Arcticus-stipendiat.