Luciamorgonen vakades in i jazzens tecken
KONSERTLussejazzMedverkande: Kvintett ur Arctic Youth Jazz Orchestra med Emma Westerbrandt, Nina Ramsby/Ludvig Berghe trio, Norrbotten Big Band med Michelle Brangwen Dance Enseble, Franska trionKulturens hus, LuleåLördag 12 december
Nina Ramsby har en oslagbar närvaro på scenen.
Foto: Eva Sjögreen
En duktig kvintett med Emma Westerbrandt på sång inleder kvällen med klassiska jazzörhängen; Ladybird, Girl From Ipanema och Have Yourself A Merry Little Christmas (för julstämningens skull).
Väl inne i ett skönt jazzmood blir publiken guidad av Mió Evanne genom en modevisning, där Brita Weglin skapat smycken och Inger Thurfjell kläder.
När den karismatiska sångerskan och musikern Nina Ramsby sedan intar scenen gör hon det med besked. Hon är en sådan multibegåvad musiker som dyker upp lite överallt, i olika sammanhang och i olika genrer. Just den här kvällen är det tillsammans med Ludvig Berghe trio.
De inleder med en lugn jazzballad som innehåller precis lika stort mått energi som de snabbare och hårdare låtarna - till exempel Här inne är du kvar. Sådant lyckas liksom bara väldigt begåvade musiker med. Ludvig Berghes underbara kompositioner och Ramsbys finurliga, nära texter blir en bra kombination. Lägg sedan till Berghes närmast virtuosa traktering av pianot, en svängig basist och en drivande trummis så är konceptet komplett i och med Nina Ramsbys röst, kombinerad med modiga insatser på både klarinett och trumpet.
Det är en slags mix av svensk, avskalad jazz med något latinodoftande i botten. Och så ett stänk singer/songwriter ovanpå.
Kvällens enda akt på den stora scenen - Get Outside - är också den som jag gått och varit mest nyfiken på. Norrbotten Big Bands musiker möter Michelle Brangwen Dance Ensemble och det utlovas en fusion utöver det vanliga.
Första stycket Outside My Window inleds av Jan Thelin på basklarinett, ensam mitt i en cirkel av ljus. Snart får hans melankoliska musik sällskap av dansaren Lindsey McGill som rör sig efter hans toner. En efter en paras musikerna ihop med varsin dansare som de interagerar med - men det är egentligen bara mötet mellan Michelle Brangwen själv och den konstnärlige ledaren Tim Hagans som känns genuint. De andra verkar nästan lite avvaktande - söker inte upp varandra på samma sätt och reagerar inte på varandra med samma intuition.
Storbandet gör sedan andra stycket Handful Of Crazy Stars tillsammans med dansarna innan ett instrument skiljer sig ur mängden. Det är Håkan Broström som får ta ton i Sunrise/Sunset Withhold The Day From The Luleå Night. Återigen visar han vilken begåvad solist han är - hans saxofon lyfter hela stycket.
Musikaliskt sett är det den fjärde sekvensen som Tim Hagans komponerat som tilltalar mig mest; Ornette´s Waking Dream Of A Woman With An Idea. Det är ett nästan filmiskt stycke, ruvande och spännande, med rytmer och färgningar som för tankarna till 70-talets deckare. Dessutom gillar jag att storbandet vräker på lite, som kontrast till de mer avskalade sekvenserna.
Efter det glider en filmsekvens in på den vita duken ovanför scenen - en konstfilm av Yunuen Perez Vertti som visar dansarna och musikerna i en annan lokal och ute i snön. Via de täta vinklarna och de snabba klippen kommer man som åskådare närmare artisterna och det är faktiskt av godo. Och när jag lyssnar på den sjätte och avslutande delen - ett suggestivt stycke kallat The Moon Is Waiting - slår det mig att det kanske är det som saknas lite. Den närhet som jag såg på filmen faller liksom bort, i alla fall om man som jag sitter långt uppe på parketten. Sedan tycker jag också att filmen skildrade en mer intim relation mellan musiker och dansare som inte riktigt infann sig på scenen heller.
Och vad ska man säga om koreografin? Tja, jag hade nog väntat mig mer av en så berömd koreograf som Michelle Brangwen. Alltför ofta återkommer samma rörelser (samma rörelser som verkar vara "inne" just nu eftersom de återkommer i väldigt många andra föreställningar) och det är egentligen bara en av dansarna - Brooke Barnes-Meeks som dansar med någon slags inlevelse genom hela föreställningen.
Jag går därifrån, inte riktigt nöjd trots allt. Det kändes som att initiativet var så lovande, idén så underbar - men mötet mellan dansen och musiken nådde inte ända fram till någon slags förening.
Ute i restaurangen avrundas kvällen med Franska trion - denna superheta grupp som tagit den unga jazzvärlden med storm. "Lidelsefullt - hejdlöst - virtuost" utlovar deras egen hemsida och det är bara att hålla med. Ingenting är heligt och de tar sig an boogie woogie, bebop, blues, gammal schlager och visor med samma entusiasm.
Och visst finns här ett stort mått av virtositet - pianisten Matti Ollikainens händer närmast flyger över tangenterna medan batteristen Thommy Larsson behandlar sina trumskinn med lika delar skicklighet och hårdrocksvansinne. Och basisten Victor Furbacken är sanslöst svängig på bas.
Det är svårt att stå still, ens när musiken tystnat och de texter som hade gjort självaste MA Numminen stolt klingat ut. Och svänget får man sedan ta med sig ut i Lucianatten.
Visst blev det en lyckad helkväll, men det var också ett vågspel av arrangörerna att lägga så många akter så tätt. För det är också med en enorm huvudvärk jag lämnar Kulturens hus. Ibland kan det helt enkelt bli för mycket av det goda.
Så jobbar vi med nyheter