I självbiografin Rikitikitavi berättar Rikard Wolff gripande om farmoderns kamp för att rädda sin syster Sara ur Hitlertyskland.
Ansträngningarna var förgäves. Systern och hennes man Walter försvann, först till Theresienstadt och sedan till Auschwitz. De kom aldrig mer tillbaka.
Sista gången Ella träffade Sara var i Sverige sommaren 1938. Samma år kom de tyska raslagarna. I november inträffade Kristallnatten.
- Det är en familjeberättelse som kommer tillbaka om och om igen: Varför lät vi farmors syster åka tillbaka till Tyskland 1938? säger Rikard.
Vi ses hemma hos honom, i en vacker takvåning vid Zinkensdamm i Stockholm. Jag har varit där förr - och jag drabbas alltid av samma lugn så fort jag kommer innanför dörren. Hemma hos Rikard är det okej att ha känslor, att vara sig själv.
Kanske är det vad gott som kan komma ur en traumatisk familjehistoria, tänker jag. Det mänskliga känslolivet blir mycket värt.
På Riksarkivet finns travar med dokument som visar hur Rikards farmor slet för att rädda sin syster. Var tredje månad skrev hon allt mer vädjande brev om att systern med man skulle få komma till Sverige.
Det första bevarade brevet är daterat Luleå 24 november 1938:
"De äro icke arier och har förlorat alla möjligheter att försörja sig. Jag undrar om Sverige efter den sista pogromen släpper in fler utlänningar? Är det alldeles utsiktslöst? Jag hoppas att Socialstyrelsen ursäktar att jag tränger mig på, på detta sätt."
Socialstyrelsen lyssnade inte.
Ella och Abel Wolff kom till Luleå 1924. Abel hade fått arbete som vägingenjör vid Länsstyrelsen.
- 1930-talet var epoken för de stora vägbyggena i Norrland. Farfar var inblandad i de klassiska vägar som drogs under denna tid, säger Rikard.
Hans pappa Axel föddes på sjukhuset i Boden 1926 och växte upp i Luleå. Familjen bodde i det vackra funkishuset på Storgatan 34, i en hörnvåning med balkong.
Familjelivet tycktes harmoniskt. Wolffs tillhörde Luleås tjänstemannaöverklass, ja rent av societeten. Hembiträdet Elma, nu 93 år, berättar i ett brev till Rikard Wolff:
"Jag sydde blusar åt fru Wolff och maskeradkläder. Och så putsades silverpokaler och bestick, knivbladen med kork och skurpulver. Jag fick också knyta ryamattor med årtal och initialer.
När det var fest hyrdes kokerska och serveringshjälp. De bjöd landssekreterare Sundberg, advokat Lindse, landshövding Gärde, läkaren, brandchef Kaje. För dessa tillfällen fick jag en svart klänning köpt i Danmark, vitt förkläde och hätta.
Deras motorbåt hette Rhea och med den åkte vi till sommarstället Ellabo på Mjölkudden. Jag fick också följa med i bilen till Boden en gång. Ella blev åksjuk och spydde i sin mössa. De hade privatchaufför som hette Grym."
Wolffs var Luleås enda judiska familj. De höll kosher. I vinterkylan kunde kosherkött transporteras från slakterier i Skåne. På somrarna blev det bara fisk på bordet.
"Fru Wolff kom från gränsen mellan Danmark och Tyskland, från Gråsten och hon förbannade Hitler", berättar hembiträdet Elma.
Hitler tog inte bara livet av Ellas syster Sara, utan i förlängningen även av Ella.
När hon förstod att Sara hade dött i koncentrationsläger, vid krigsslutet 1945, hade familjen Wolff flyttat vidare till Västerås. Då drabbades Ella av en livslång depression. Hon irrade runt vaken på nätterna, kunde inte leva med sin smärta efter systern. Bara 56 år gammal dog hon av sorg.
- Visst var katastrofen under uppsegling redan i Luleå. Men då var de fortfarande den lyckliga familjen med middagar och maskerader. Sedan, när de kom till Västerås, gick allt åt helvete, säger Rikard Wolff.
Därför är Luleå en ljus plats, förknippad med viss nostalgi, för honom. I Luleå hade Hitler ännu inte lyckats ta hans judiska farmor.